Så satt vi där igen, i Konserthusets röda sammetsstolar, förväntansfulla inför kvällens konsert. Filharmonikernas ljudkaotiska instrumentstämning pågick på scenen och publiken tjattrade i bänkraderna. Det vankades bonuskonsert för trogna besökare och till den kategorin hör vi numera. Konserthuschefen själv introducerade på sitt charmiga sätt och drog ned många skratt och applåder. Så presenterade han kvällens unge dirigent och avslöjade att denne just tilldelats musikbranschens största pris på 500 000 kronor. Det gick ett sus genom publiken…..
Där startade vår diskussion. Hur står sig de 500 000 mot andra branscher? Vad tjänar egentligen en musiker i en symfoniorkester och vad tjänar de bästa stjärndirigenterna i världen? Och hur står sig det mot lönerna för manliga fotobollsproffs? Vad är rimligt och vad är orimligt? Är det rimligt att en fotbollsmatch kostar ungefär lika mycket som en biljett till en klassisk konsert? Ja kanske. Det är ju trots allt upp till var och en vilken passion man vill betala för och tidsåtgången för de två eventen är nog jämförbara.
I såväl fotobollslag som i symfoniorkestrar pågår en internationalisering. Allt fler ‘spelare’ från andra länder tas in. Söker man jobb i en symfoniorkester så får man exempelvis spela upp anonymt (bakom ett skynke eller liknande) för att man ska få jobbet baserat på hur man spelar och inte beroende på kön, namn eller etnicitet. Det är tufft. Att utbilda sig till instrumentalist tar många år i anspråk med studielån och köp av dyra instrument. Vi tycker inte att samma jämlika princip finns i fotbollsvärlden….
Det blir oemotståndligt att göra en liten lönestudie med hjälp av internet. Den ger följande intressanta resultat – samtliga siffror är årslöner.
Ronaldo, bäst betald fotboll. 713 miljoner
Zlatan, fotboll. 330 miljoner
Ada Hegerberg, bäst betald kvinna fotboll 3 miljoner
Ola Rollén, bäst betald Vd Sverige. 53 miljoner
New York filharmonikernas chefdirigent. 35 miljoner
Medellön sjuksköterska Sverige 420 000 (OBS tusental, ej miljoner)
Medellön klassisk Musiker Sverige. 420 000 (”)
Vad kan vi då läsa ut av detta? Bland annat att 1700 musikerårslöner krävs för att matcha Ronaldo. Är det bara orättvisa? Varför har inte Zlatan och hans manliga kollegor för länge sedan i protest delat med sig av sina helt orimliga löner till de kvinnliga spelarna? Eller till den breda barn- och ungdomsverksamheten för den delen. Vilken roll spelar spel- och reklaminslagen?
Är det ökande spel på matcher som driver upp dessa svindlande summor, har intresset för idrott minskat och suget efter stora pengar ökat? Kanske ska vi vara glada för att sponsringen av klassisk musik är rätt begränsad i Sverige ännu?
Vi har troligen aldrig haft det bättre ekonomiskt än idag, vi har aldrig sparat mer än idag, vårt intresse för pengar ökar, inflationen står stilla oavsett hur mycket Riksbanken sänker räntan. Snart är våra madrasser så fulla med pengar att vi slår näsan i taket, när vi sen dunsar ner i golvet kommer vi abrupt vakna ur krösusdrömmen. Resa oss mangrant, bege oss mot Konserthuset och boka in en klassisk konsert och njuta av ljuva toner från normalbetalda konstnärer. När vi kommer hem stänger vi av alla sportkanaler och återgår till SVT:s damfotbollsmatcher, mår gott och använder våra pengar till annnat än att livnära överbetalda fotbollsdivor som ligger å vrider sig på planen, när Skatteverket vill ha en del av deras ynka lön.
Låt glädjen styra era liv, låt hjärtat vara med
Bjorkris blog 
En klassisk, svår fråga. Ärligt talat vill jag inte se någon fotboll alls på tv, men inser att tillräckligt många vill det för att Ronaldo och Zlatan ska kunna få sina fantasilöner. Där gäller the long tail, den sista lilla fattiga tittaren betalar också till reklamtevebolaget, som är avgörande för att samla hundratals miljoner tittare som slutligen betalar fotbollsstjärnornas apanage. Men tänk några hundra år tillbaka i tiden, när kompositörer som vi idag hör spelas av lågbetalda musiker, anlitades av rika mecenater vid olika hov, de var sannolikt den tidens fotbollsstjärnor, och kunde leva relativt bekymmerslösa liv i tider av svält och umbäranden. Den ståtliga tillvaron kritiserades sedan av de tidiga revolutionärerna, som snabbt såg möjligheten att leva lyxliv på den fattiga arbetarklassens bekostnad (Lenin nöjde sig inte med tsarfamiljens beslagtagna Rolls-Roycer, han lät beställa ännu finare från England, Stalin föraktade kungatitlar och beställde Lincoln och Packard som USAs presidenter åkte i, o s v) Det är lätt för dem som nått maktens topp att förblindas och tycka att överflöd är självklart – må gälla politiker, eller andra stjärnor på mänsklighetens absurda teaterscen. En reflexion i all hast
/Håkan
GillaGilla
Tack Håkan vi gillar verkligen dina kommentarer. Här vänder du elegant på steken och ger oss ett historiskt perspektiv att fundera över. Fortfarande är ingen av dessa ‘stjärnor på mänsklighetens absurda teaterscen’ på något rationellt sätt värda sina absurda rikedomar.
GillaGilla