De blånande fjällens tystnad

Det ligger en vänlig, oändligt vilsam tystnad över det blånande fjällandskapet. En tystnad som gör så gudomligt gott i själen, vi sitter bara stilla där på verandan och njuter. Nere i dalen ylar några hundar ibland, eller är det vargen? Skator tjattrar svagt i björkarna en bit bort och en skoter ryter dovt bortåt Kröket. Björnen snusar lite dovt i stolen bredvid, ännu inte riktigt vaken efter vinteridet. Snön ligger som ett tungt täcke av sorbet över landskapet och solen sjunker guldgul över fjälltopparna när klockan närmar sig 9 på kvällen. Tiden för solens nedgång häruppe i Härjedalen skiljer sig redan påtagligt från Stockholm.

Ja, nu är björkrisen on the road igen. Den här gången reser vi i Sverige och vi har saknat det här med bloggandet och fått många kommentarer från er läsare om att bloggen fattas er. Så nu tar vi ett omtag så får vi se vart det tar vägen.

Vi reser med bil och målet är Sveriges högst belägna kyrkby, Tännäs i Härjedalen. Eller om det bara är kyrkan som är högst belägen av kyrkor i landet…. Hit går inga järnvägsspår så bilen fick bli färdmedel trots känning av klimatångest. Lååång är vägen och möten med ren är mera regel än undantag, ändå är vi inte mer än halvvägs upp i vårt långa land. Här i Tännäs har familjen Vermcrantz haft andelsstuga i ‘århundraden’. Från stugans veranda är det ski in – ski out med längdskidor. Här hakar man på det stora Nordic Ski, Sveriges mest omfattande spårsystem som tråcklar sig vidare till Funäsdalen, Bruksvallarna och Ramundberget för den som orkar ge sig ut på en dryg 5 milare, eller vad det nu kan tänkas bli.

Vi bestämmer oss för att vara stationära i Tännäs, gynna den lokala ekonomin på alla sätt vi kan, t ex Härjebryggeri, vesseltur och våffelkonsumtion på högfjället. Kroppens alla muskler protesterar när vi drar på oss skidkläderna den andra dagen. Nu ska här tolkas efter bandvagn (vessla) och hasas fjälltopp runt i solgasset. Vi har tur med vädret. Just så där fantastiskt soligt och milt som vecka 16 kan vara ibland.

Vi klarar tolkandet i en lång rad med andra skidåkare trots bambikänsla i utförsbackarna då det ska plogbromsas av alla krafter. Men mest bär det uppåt. När vi passerat trädgränsen öppnar det upp och en fantastisk vy breder ut sig med skimrande vita toppar i ett pärlband vid horisonten. Utan draghjälp skidar vi vidare i vinterlandskapet. Belöningen efter 8 km uppe på fjället är våfflor med hjortronsylt i solen.

Här i Falkboet har fäbodstintan fullt upp med gammaldags våffeljärn och storkaffepanna med kokkaffe. ”Ni har väl inte bråttom – det kan ta en liten stund” säger hon med ett stort leende då vi beställer. När lugnet så småningom sänker sig och de flesta gästerna gett sig av på skidor eller skoter pratar jag med våffelmakerskan i köket. Det visar sig att hon är en Uppsalatjej som trotsat urbaniseringen. Efter att ha varit vinterbesökare i många år har hon flyttat från stad till landsbygd, bor i Funäsdalen och jobbar nu sin första säsong i våffelstugan. Jag ser framför mig hur hon suttit ensam och kurat i vinterns snöstormar – här är det verkligen långt till närmsta hus. Men nejdå, säger hon. Det har varit en bra säsong. Det har kommit folk i princip varenda dag då hon haft öppet ons-lör. Vinsten blir nog inte jättestor, men det går runt och kanske kan hon ta ut lite lön. Jag känner med ens att våfflorna och kaffet var värt vartenda öre.

Visst kan vi oxå känna längtan att fly storstaden för det oerhörda lugnet som infinner sig i våra kroppar när vi omges av dessa enorma bergstoppar, som med sina massiv ger både trygghet och skönhet. Å kunna fly från Stockholms pengahets och arbetsstress, valet är väl självklart!
Eller? Hur länge skulle det dröja innan lappsjukan kom krypande i våra kroppar, längtan efter stadens kulturliv, efter en riktig trevlig krog när man tröttnat på torkat renkött och nyfångad röding, efter en trevlig promenad genom sommarkvällsljumma söderkvarter när man tröttnat på att staka runt i panoramalandskap med utsikt över fjällvärlden.

Det är fantastiskt att ha möjligheten att komma hit och till andra delar av Sverige och världen, men tanken att lämna Stockholm känns väldigt fjärran. Så trots stress och press så blir vi nog staden trogna.