Murar eller musik

Hemma i Sverige har det nu i flera år pratats om behovet av fler poliser och hårdare tag mot kriminella. Här i Brasilien har man kommit långt på den vägen. Nu bor vi i den historiska stadsdelen Pelorinho i Salvador och här står det militärpoliser med skottsäkravästar i vart och vartannat gathörn. De pratar ofta vänligt med människor men de är beväpnade.

När vi hälsade på hos Christines släktingar i området runt Sao Paulo så bor dom alla i någon form av ”Gated Communites”, alltså bostadsområden som är omgärdade av murar med vakter och bevakade grindar som måste passeras för att komma in i tryggheten. Längs badstränderna i gulliga semesterorten Praia do Forte, var delar av området avstängda på samma sätt, för att ge semesterbyar och hotell extra trygghet. Å visst, vi hör att dom boende som lever så här upplever stor trygghet och säger sig inte behöva låsa sina dörrar. Vi hör också att de fastigheter man bygger så blir mera värda och lättare att sälja. Och vi hör deras varningar till oss Gringos, i bästa välmening, för att röra oss i städer som Sao Paulo, Salvador och Rio de Janeiro. Vi vet också att liknande ‘lösningar’ finns i andra delar i världen, i delar av USA och även i delar av Sydeuropa. Ändå har vi i tre månader rest runt i Sydamerika utan incidenter, trots att vi promenerat runt i dom Sydamerikanska metropolerna, visserligen mycket sällan efter kl 22 på kvällen och inte i dom värsta områdena.

Så visst blir vår första reaktion att det är skönt med dessa poliser väl synliga. Och vi är inte dumma, vi förstår att problemet finns både här och hemma, men hur stort är det faktiskt och vad göra? Vill vi ha en ‘sydamerikanska lösning’ även i Sverige? Ska vår rädsla för varandra leda till att vi lever i uppdelade samhällen, ska vissa politiska grupper kunna skrämma oss till att inte våga gå på våra egna gator, utan att dom är övervakade, finns det ingen annan väg att gå?!

Ingen lätt fråga att svara på, men vi tror nog båda att det finns andra åtgärder som är minst lika viktiga. Vår uppfattning är att det krävs fler tidiga insatser för att få barn på rätt väg långt innan de blivit vuxna och våldsamma. En pusselbit kanske finns här i Brasilien trots allt, så sent som igår kväll gästades vår uteservering i gränden av en grupp unga musiker 7-9 år gamla. Inspirerade av afrobrasilianska slagverksgruppen Olodums framgångar – som vuxit till mycket mer än ett framgångsrikt band och som i dag jobbar med sociala aktiviteter för ‘fattiga barn’ (sök på Youtube eller Spotify om du missat dem!) – hade dom återvunnit diverse gamla plasthinkar och vattendunkar, som dom använde i sin egen lilla slagverksorkester. Resultat var inte strålande, men spelglädjen sprudlade och smittande.

Vi ser också mängder av ungdomar som samlas i grupper på gator och torg för att träna och visa upp sig i Capoeira, som är en dansant kampsport utan fysiska slag eller sparkar eller en afrobrasiliansk dans från slaveriets tid fylld av kärleksfulla utmaningar eller en livsfilosofi om mänsklig närhet eller bara ett skönt sätt att köra skiten ur sin kropp. En av dem som tränade var finlandssvenska Aino som är fem veckor i Salvador för att utöva sporten, eller ‘filosofin som hon älskar’.

Vad vi tänker är, väldigt kortfattat och väldigt generaliserande, att ur glädjen i musik, dans och idrott så kan vi få människor att känna en större kärlek och respekt för varandra, lära sig att umgås utan våld och lära sig att umgås oavsett kön, hudfärg, samhällsklass eller läggning.
Bara att plussa på massor av tid för detta på skolans och förskolans schema. Och glöm inte Kulturskolan som behöver fortsatt mycket resurser för sånt här! För enkelt? Hur vet vi det? Hur bra har den svenska skolan blivit efter alla utredningar och nya betygssystem dom senaste 40 åren? Nej inför glädje och närhet i våra skolor och i vårt samhälle och stoppa alla murbyggare!!