Kaffe med ben

Vaknar av det dova mullret från den vaknande staden, skjuter upp dörren till den smala balkongen, kliver ut i den friska morgonluften och möts av den uppstigande solen. Med Santiagos gator 18 våningar under oss beger vi oss ut på frukostjakt. Än har inte kaféerna öppnat, så vi försöker förstå det invecklade systemet för att köpa mackor och kaffe på ett litet kaffehak. Först betala, nej först beställa, få ett kvitto, sen betala och få ett nytt kvitto, för att åter gå till disken och till slut få det vi ville, fast det var slut så det blev någon mystisk massa mellan två ljusa brödskivor (gissa om vi längtar efter bröd med en gnutta mörker!!), men kaffet var helt ok.

Sätter oss på en bänk under de höga, lummiga träden på Plaza de Armas, äter frukost och tittar på människor. En spaning är för övrigt att i Sydamerika heter stortorget Placa de Armas (vapentorget). Vad det säger om kontinentens historia kan man fundera över, men påfallande ofta är torgen befolkade och trivsamma. Här är dom allihop, dom som sovit på en bänk, turisterna, de välklädda kontorsmänniskorna som olika fort tar sig fram över torget. Även kvinnan i kort prickig kjol som förtvivlat ringer, spanar, söker efter någon, en dejt klockan 8 på morgonen, nytt jobb, gamla vänner? Två timmar senare när vi passerar samma ställe går hon fortfarande runt och pratar i telefonen. Kanske skulle hon börja på något ‘Kaffe med ben’ ställe idag? Spänningen tätnar, värmen ökar, vi hakar på Franco för en guidad walking tour runt i staden.

Det är Franco som berättar om ‘kaffe med ben’ och först tror vi att han skojar. Historien bygger på att i Chile fanns bara snabbkaffe, hur då locka gäster till kaféerna?
Jo ställ ut höga småbord utanför och anställ långbenta servitriser som serverar. Sen har idéen vidareutvecklats till lokaler med mörka skyltfönster inne i galleriorna där väldigt lättklädda damer serverar kaffe, där vi tittade in var dom iklädda minimala tomtedräkter, precis så att man inte såg russinen på lussebullarna. Se där ett sätt att marknadsföra kaffe i ett land som hellre dricker vin! Och ja – det finnas motsvarande med manliga servitörer- vad heter då dessa ställen? Kaffe med 3 ben! (Ingen succé enligt Franco – för dåligt namn..)

Men vår guide Franco är full av entusiasm och massor av kunskap även om Chiles kända nobelprisbelönta poeter Neruda (se tidigare bloggpost) och Gabriela Mistral. Hon stred stred för övrigt för kvinnlig rösträtt i Chile, som kom sent. Han visar oss även platsen för kuppen 11 september 1973 då militären besköt presidentpalatset, Allende avsattes och Pinochet tog över. Tänk att han fick sitta kvar ända till 1990! När vi vandrar hem över Placa de Armas långt senare är torget fyllt av människor, tända lyktor och affischer med namn på saknade barn eller vuxna släktingar.

Det har varit en lång dag och vi har så mycket att berätta från Santiago. Här får man böter om man cyklar utan hjälm. Här bär man oftare sitt spädbarn i famnen än drar det i vagn. Här finns massor av studenter och ett härligt, livligt område fullt av barer, teatrar och restauranger som kallas Bellavista i studenternas hoods. Här blommar kärleken och ingen drar sig för att hångla passionerat på gräset under stadsparkens lummiga träd (inte vi heller), i tunnelbanan, på trottoaren. Här är bokmomsen så hög att ett normalt bokpris är 40 USD; ”i ett land med låg läskunnighet, muttrar guiden Franco”. Här odlas mycket vin, det är billigt och ofta riktigt bra. Här talas inte mycket engelska, men det finns ett stort, öppet och kreativt kulturhus fullt av dans, grafitti, musik och konst. Här gick den södra gränsen för Inkariket och ursprungsbefolkningen mapuchernas territorium började. Franco berättar om hur mapucherna lurade spanjorerna flera gånger vid kolonialtidens början, men sedan är mönstret tyvärr detsamma som på så många andra platser.

Vi avslutar kvällen på en mysig restaurang uppe i Bella vista. (Peumayen heter den om ni har vägarna förbi) Där åt vi en fantastisk avsmakningsmeny med rätter inspirerade av det Mapuchiska köket, minst 30 olika smårätter i en stillsam omgivning långt från storstadens intensiva folkliv. Troligen det bästa vi ätit på resan så här långt, huvuddelen av rätterna från havet i kombination med olika sorters potatis i svindlande fantasirika serveringar.
Santiago är en härligt levande stad, fylld med kärlek och värme, ett intensivt, men avslappnat folkliv. Kanske en något omskakande upplevelse var när vi klättrade upp i Historiska muséets klocktorn och ett mindre jordskalv höll på att få oss att rasa ner för spiraltrappan igen.