Bergodalbana

Hur många berg har vi klättrat uppför, ibland med hjälp av 50 meters bergbana, ständigt klättrande, hur långt är det till Paulo Nerudas hus, vi går tre kvarter till, måste vila lite, en öl på fiket där, ok, men sen ska vi hitta det, vi frågor flickan där, ok strax framme, borde det inte vara här, bara till nästa t.korsning, kolla vilka häftiga konstverk på väggen där borta, finns mer i nästa kvarter, tittar på det innan vi hittar Neruda, men jag vill se Nerudas hus, ok bara några bilder på grafittin. Men här kom vi ju upp med bergbanan igår, just det är ju här vi ska äta ikväll. Kanske där leta mer imorgon, har ju redan otroligt mycket fina hus, måste det vara just Nerudas??!

”Bedagad! Ååååå mamma, det är bara du som använder såna konstiga ord, stönade dottern Ewa för några år sedan” Faktum är att ”bedagade” är det perfekta ordet för en majoritet av byggnaderna i Valparaiso. Många ser fallfärdiga ut, inslagna i ‘korrigerad’ plåt i alla tänkbara pastell färger, ser faktiskt ut som dom kan blåsa omkull vilken sekund som helst, kanske är dom lyxiga inuti, är det månne UNESCOs fel, att man inte får byta fasaderna. Som vi redan skrivit är det så otroligt mycket färg på hus o grafitti, däremot har männikornas klädesdräkter övergått från Colombianskt intensiva färgkaskader, via Perus traditionsbundna färgrika kläder, till en nästa Stockholmstråkig gråskala. Är det månne så att ju längre vi kommer från ekvatorn, desto färglösar blir vi?

Dagarna går fort under våra promenader, trötta staplar vi hem till våran lya i dom ”sjaskiga” hamnkvarteren, tar den ytterst långsamma järnhissen i vår upprenoverade industrilokal till studion på takvåningen. Tar oss en återhämtare på altanen och reflekterar över att vi inte hör vad vi säger till varandra, kan vi ha drabbats av temporär par-dövhet, brukar det inte gå längre tid innan par slutar lyssna på varandra? Sakta förnimmer vi att hela fastigheten skakar, inte bara det, utan hela hamnkvarteret rör sig i takt med 246 st högtalare på kullen mittemot. House!!! Likt hundtratals E-type har synkats ihop till en jättelik beat, vräks oväsendet ner över oss. Vi söker på internet efter Anticimex eller handgranater, men vad kan stoppa denna pest? Polis anropas, men dom hör inte vad som sägs, eländet pågår timme efter timme, alla våra ledproblem blir sakta bättre och framåt 22 tiden lyckas Kling o Klang få stopp på eländet.
Silence is golden.

Neruda skrev t ex;

För att du ska höra mig blir mina ord ibland finare och liknar måsarnas spår i sanden.