Mörkaste Peru

Det egentliga syftet med den här resan var att hitta till det Mörkaste Peru och finna spåren efter Paddington. Vår guide på Machu Picchu bekräftade att det finns björnar här, känns tryggt att vara omgiven av fränder. Men något mörker är svårt att hitta i det här landet, vi möts ständigt av soliga leenden, från tandlösa gummor och glada lika tandlösa barn. Alla vill verkligen hjälpa till, trots vissa språk komplikationer och kulturskillnader.

Solens tempel, kondorens tempel, Pacha mamas tempel. Inka-folkens gudar var många och när vi tillsammans med en ambitiös guide lär oss lite om Machu Picchu snurrar det till slut i skallen av all fakta som sprutar ur hans mun. Man behöver stanna till och bara försöka absorbera den här magiska platsen byggd på toppen av ett berg. Det är den enda av Inkafolkens platser som aldrig förstördes av de spanska conquistadorerna, helt enkelt för att de aldrig hittade den.

Hit kom Inkan (kungen) till sommar- och vintersolståndet för att hylla gudarna. Han fick springa inkaleden som alla andra, skillnaden var att han bars sista biten genom solporten och ner till Machu Picchu. Det finns två solportar, en för sommarsolståndet, en för vintersolståndet, båda skapade för heliga ceremonier. I templet fanns två gluggar där solen lyste rakt in under tre dagar, vid respektive period. Inkaleden används än i dag, framför allt av vandrande turister. Leden utgick från Cusco som var centralort i Inkariket. Här byggde varje Inka ett eget palats, man tror att det var 12 Inkas totalt. Den stensatta inkaleden var en kommunikationsled för både människor, varor och information.

De 800 andiner som bodde på den heliga platsen Machu Picchu arbetade med byggnation (de blev inte klara) , med odling på de många terrasserna, med matförvaring och hantverk. Idag besöks platsen av 7000 per dag i ett väloljat system som tycks ge den lilla staden Aguas Calientes vid bergets fot goda intäkter. Inkaleden finns fortfarande kvar från Ollantaytambo, den används både av turister och lokalbefolkning. Den tar fyra dagar med övernattning i tält, genom djungel och berg. Idag finns det tävlingar på leden och rekordet ligger på cirka 7 timmar. Vid gravfynd har man funnit att många av andinerna hade kraftig skador på knä- och fotleder, troligen på grund av mycket springande mellan Cusco och Inkatemplet.

Det finns mycket att fascineras av här, inte minst den avancerade murningstekniken (utan murbruk, med pusselteknik och fantastisk precision) och den genomtänkta vattenavrinningen (helt avgörande för att inte hela alltet ska rasa samman av det dagliga regnandet) Det går att skriva mycket om denna magiska plats – och även om Cusco som innehåller många lämningar av inkafolken – men det får nog räcka för nu.

När vi pustat ut efter besöket, som krävde en del av både ben och huvudknopp, gick vi och tog ett bad i de varma ”källorna”. Intressant prissättning på entrebiljetterna: estranjeros: 20 soles, peruaner: 10 soles och lokals: 5 soles. Kanske ett tips till svenska kommuner med risig ekonomi?