Svindlande höjder

Allting blir tyst, andningen ansträngd, hjärtat slår tunga hårda slag, vi sjunker  in i ett enda stort lugn. Vi har förflyttat oss 3400 meter uppåt över en natt, till Monasterio San Pedros välordnade hotell i peruanska Cusco, där det också är barnhem för föräldralösa flickor som tas om hand av nunnor.

Känner hur den rofyllda miljö på klostret även influerar våra kroppar, samtidigt som den höga höjden verkar trycka ihop våra inre organ. Det är ett välgörande lugn efter det heta och hektiska Cartagena med runt 30 grader. Här är temperaturerna i både luften och i våra kroppar halverad – skööönt! Vi tar en promenad i den lilla staden (400 000 innevånare) möter traditionellt klädda indiankvinnor, livliga skolpojkar i uniform, vanligt folk i vinterjackor, backpackers i ulltröjor och kängor. Promenaden är påtagligt långsam – vi känner tydligt hur altituden påverkar vår ork. Åter igen möts vi av kontrasterna mellan olika folkslag, alla vackra, men här mer ”indianska”. Det känns också som att peruanerna är mer försynt vänliga jämfört med colombianernas raka, otroligt intensiva kommunikation.

Nybäddade sängar med rena, svala lakan i ett ”lyxrum” och till kvällen ett infernaliskt åskväder, tillsammans med en kopp coca te, förde oss in i resans skönaste sömn. Nu sitter vi i klosterträdgården och filosoferar över historiens gång, inkvistationens härjningar i Sydamerika och hur bra vi har det och haft det under lång tid i Sverige. Finns det länder som har haft längre tid utan krig och oro än Sverige?
Här i Cusco mötte Pizzaro och hans spanska conquistadorer på 1500-talet en imponerande inkastad som de till stora delar rev. Men spåren av inkastaden finns kvar på sina ställen, ofta i grunden till kyrkor och byggnader. Detta ska vi nu ge oss ut och utforska.