Brasilien är stort, 8 700 000 kvadratkilometer.
Här bor 200 miljoner människor.
I Sao Paulo, där vi är just nu lever nästan 20 miljoner människor.
Dom vi besökt har i snitt haft 2 hundar och tre katter.
Vi har fått cirka 100 mosquitostick på 5 dagar.
Vi äter och dricker cirka tre kulor glass, 2 öl, mängder med frukt, ett glas vin och 3 liter vatten per dag.
Dagstemperaturen pendlar mellan 30-35 grader, regnet öser ner jättemycket ett par timmar varje dag eller ibland lite mer eller mindre.
Med andra ord, Brasilien är nästan så stort som Europa eller USA, vi möter många människor, vi och djuren har det bra, fryser sällan, möjligen blir vi blöta, men det torkar snabbt. Vi kliar oss inte lika ofta som djuren, men det händer.

I Sao Paulo bodde min (Christines) mamma hela sin skoltid innan hon återvände till Sverige för universitetsstudier och blev kvar. Resten av hennes familj stannade i Brasilien och många av dem bor här än. Vi tänker med respekt på människor som vågar bryta upp från det välbekanta och flytta till ett främmande land långt borta, antingen de gör det frivilligt eller för att de känner sig tvingade. Idag verkar det finnas en stor oro över tillståndet i landet. Det har pratats en hel del politik med dom vi råkat på i Brasilien. Åsikterna är starka och går ofta brett isär, från vänster till höger, från starkt negativt till starkt positivt. Kanske återkommer vi till politiken i en senare bloggpost om vi vågar ge oss in i detta känsliga område.

Med hjälp av kusin Bessie har vi fått en ordentlig duvning i biologi. Hon har tagit oss med till fina naturreservat i staten Sao Paulo där vi bekantat oss med otroligt imponerande jätteträd, t ex figueroan (rätt stavat?) som kan bli gott och väl över 50 meter hög (se bild). Vi har sett spår av jaguar, diskuterat vildsvinsproblematik, matat apor med mango och spanat efter orm i gamla termitstackar. Bessie har också vidgat vårt kunnande om tropiska frukter som är så magiskt läckra att vi gärna skulle ta med en jätteväska full med papaya, mango, stora avocado, maracuja (passionsfrukt), ananas, och banan (som finns i ett tjugotal olika sorter). Nu känner vi också till caju, litchi, graviola, minilime och acai – för att bara nämna några. Den senare gör man en makalöst god sorbet av, som blir mörkt lila och är väldigt läskande.

Trots Sao Paulos storlek och mängder med invånare, har vi tagit oss runt ganska lätt, ‘med lite hjälp av vänner’ promenerat pampiga Avenida Paulista, fått en vy över staden från Sampas eget ‘empire state building’ (nu Santander bank) och smidigt tagit oss mellan stadsdelar med tunnelbanan. Vi har fått ny, härlig dos av Street art i Beco de Batman som ligger i stadsdelen Vila Madalena, och ytterligare en dos konst på MASP. Alltså ännu mer inspiration, både av internationell och inhemsk konst (en liten del bara hemsk). Och inte minst så har Björn blivit utsatt för värvningsförsök att bli supporter till Sao Paulo FC, men hjärtat förblir grönvitt!

Björkrisbloggen har nu ett tillfälligt avbrott på grund av släktträff – både på Christines och Björns sida (se bilder).

Vi har börjat nyårsfirandet med stärkande kokosnötsmjölk. Ett Gott Nytt lyckosamt, fredligt och friskt 2019 önskar vi er alla!

Så här mot årets slut ska man ju gärna summera, analysera och sätta kloka tankar på pränt. Påfallande ofta blir det patetiskt och risken är förstås densamma för dessa rader.

Vi har haft jullov på Ilha de Floripa på Brasiliens södra kust. Legat lågt, badat, ätit, haft lite tråkigt, spelat spel, låtit tankarna vandra. Ett ämne som vi talat en hel del om är hållbarhet och miljöfrågor. Hur står det till med engagemanget kring detta ämne i Sydamerika? Hur orolig ska man bli över Brasiliens nya president, som så obehagligt mycket påminner om Trump, och som aviserar att han vill odla upp delar av Amazonas? Vi har givetvis inget uttömmande svar på det, vi kan bara skrapa lite på ytan, men några iakttagelser kan vi dela med oss av.

I alla länder som vi besökt har vi sett någon from av kommunikation om att ‘recycla’, hålla rent eller tänka på miljön. Den fulaste julgranen vi hittade (här i byn Lagoa de Conceicao) är gjord av tillplattade gröna PET-flaskor, så kreativitet saknas inte. Vi har åkt ganska mycket lokal- eller långfärdsbuss och irriterat oss över att bussens motor ofta står på även när bussen står still länge. Å andra sidan innebär det att AC’n fungerar och det har vi ofta varit enormt tacksamma över. Under stundom har vi varit dödströtta på kött och potatis, men faktum är att vi hittat vegetariska restauranger både i Chile, Argentina och Brasilien.

Här på ön har vi besökt ett sköldpaddscenter. De forskar om dessa märkliga urtidsdjur, räddar skadade sköldpaddor och har en liten utställningspark där man får besöka dem. Fler liknande center finns längs hela Brasiliens kust. I början av 1980-talet var de flesta sködpaddsarterna väldigt reducerade och hotade – nu är situationen betydligt förbättrad. Ett annat djur som vi sett mycket av på denna kontinent är hunden. I 90 procent av fallen har de sprungit runt helt fritt. Alltid (hittills) vänskapliga och ofta sovande sådär fullständigt utslagna på en varm trottoar som bara hundar kan. Små och stora människor verkar inte rädda, de verkar vana vid dem. Några samlar in pengar till dem och ofta visar det sig finnas ett system där de tas in på kontroller, steriliseras och vaccineras.

Och så människodjuren och deras ‘hållbarhet’. Visst finns även här de som helt uppenbarligen inte mår så bra, som sover på trottoarer, tigger på tunnelbanor eller bor i obeskrivliga skjul. Här finns också migrationsproblemen och en del negativa kommentarer om för många flyktingar från andra länder, precis som hemma.
Men det känns som att det stora flertalet här mår ganska gott, rör sig i ett lägre tempo, har mer tid att prata med varandra, visar mer ömhet och omtanke. Fler som har tid att umgås med familj och vänner. Vi ser ofta 3 generationer som är ute och äter middag i godan ro, i härliga blandningar. På stranden ser man kompisgäng som sjunger och spelar tillsammans med någons mamma och någons son.
Liksom hemma är det väldigt många som springer, joggar och tränar på utegym (av skiftande kvalitet). Vi hoppas lite i vårt inre att det inte är samma tränings- och arbetshets som hemma, utan att dom är lika lyckligt avslappnade som dom ger sken av.

Midsommarnattens jul är vår
stränderna gnistra och glimma
Sanden är het mellan våra tår
djupt under middagstimma
Solen vandrar sin tysta ban
hyn lyser röd på kvinns och man
Hyn lyser vit på baken
endast AC’n är vaken

Tankarna vandrar mot jular förr
om längtan vi måste skriva
Drömmarna går till hemmets dörr
och smaken av julskinkeskiva
Saknar familjen, dess glädje och dur
önskar oss göra en blixtretur
Grubblar fast ej det lär båta
på denna knepiga gåta.

Från oss alla till er alla kära vänner och familj, en riktigt, riktigt God Jul!

Ibland räcker inte orden till. Så är det nu när vi ska beskriva hur mäktigt vårt besök vid Iguazo-vattenfallen var. Inte ens bilderna kommer att kunna göra naturen rättvisa, men det blir mest bilderna som får tala i det här blogkapitlet.

Igår vandrade vi till fots genom regnskogen på Argentiska sidan av fallen. Ju längre vi gick växte ljudet av forsande vatten, det blandades med skogens ljud och så började man se de första forsarna. Redan då blir vi imponerade och sedan stegras upplevelsen mer och mer. Vid varje ny glimt över fallen vill man utbrista i ett nytt ‘wow’, fler och fler fall dyker upp i bredd i en makalös mängd. Ett panorama som är långt mer än vad vi kunnat drömma om.

Är det verkligen värt att åka över till Brasilianska sidan oxå, funderade vi – det var ju så mäktigt från Argentinska sidan? Jo, det gjorde vi, med lokala bussen, genom två passkontroller, ut ur Argentina och in i Brasilien. Än mer välorganiserat och nu även digitalt med automatbetalning både i entré och kafé. En dubbeldäckarbuss med öppen övervåning tog oss sakta upp till fallens övre del. Avstigning och ny vandring i regnskog. Först ser vi samma fall som vi såg igår, mer på avstånd, men även idag tar det andan ur oss. Men snart börjar vi ana att det finns mer att se ”runt hörnet”, här möter vi de allra högst fallen, nära 100 m fallhöjd, dånande så att det knappt går att höra varandra.

Ett stort moln av mikrodroppar stiger upp ovanför fallet och när vi når de yttersta pontonbroarna längs gångvägen är vi så nära fallet att vi blir alldeles genomblöta av vattnet som kommer yrande.

Iguazu-området är utan tvekan det mest internationella och engelsktalande vi besökt på hela resan. Det är också välorganiserat, välskyltat och välbesökt. Vi är många ljushyade européer som strosar fram längs fallen (och här möter vi faktiskt både svenskar och finländare!) men lika många asiater, amerikaner och sydamerikaner förstås. Det blir en slags vänlig förbrödring där i vår gemensamma bävan inför naturens under och vi tar glatt foton på varandra vid de bästa utsiktspunkterna. Detta är absolut bland det mest fantastiska vi har upplevt av naturens mäktiga krafter och skådespel.

Buenos Aires! Så mycket spännande som man kan förknippa med den här 13 miljoners staden. Sensuell tango, fotbollsdrama med svensk touch, Peronismen, militären och Evita, vemod och psykoanalys, smäktande bandoneonmusik, galna mödrar, provokativ konst, ruffiga hamncaféer och imposanta boulevarder.

Och så människorna. De är lite som vi faktiskt. Lite försiktigare, lite tystare, lite försynta. En ny sorts sydamerikaner om vi jämför med dem vi träffat tidigare. De pussas på kinden när de hälsar, säger artigt ”de nada” när man tackar för något. Men ändå, som på tunnelbanan häromdagen, är de nyfikna på oss och drar sig inte för att fråga – ”vad talar ni för språk – jag känner inte igen det”. Känns som det är ett stort steg närmare Västeuropa att komma hit, lite stressigare och möjligen lite mer avstånd mellan människorna, men ändå mycket värme, både i solen och i ögon vi möter under våra walkabouts i staden.

Vi tog tunnelbanan från våra mysiga kvarter i Palermo-Soho, där vi hyr en liten lägenhet på Jorge Luis Borges-gatan, och åkte ända in till centrala Catedral. Irrade oss upp till Casa Rosada (presidentpalatset) och Placa de Mayo, som ligger framför palatset, där det just pågick en protestaktion av de ‘galna mödrarna’. Inga vita hucklen längre och inte bara kvinnor, men många oklara människoöden ännu. Lyckades även med att förväxla Operan med Högsta domstolen!! Var inga bra föreställningar hur som, vare sig på HD eller operan, så vi gav oss av till en mörk, svart, något hemlig klubb för tango och poesi. Tillsammans med lokalbefolkningen fick vi en skön kväll i musikens tecken, med både sång, deklamation och dans.

Trots detta var Christine i desperat behov av lite julstämning och morgonen efter gav vi oss iväg tidigt för en julkonsert i en centralt belägen kyrka. Konsert blev det, dock inte vad vi tänkt oss utan musikskolans halvtaffliga uppspelning med låt på låt i samma tonart och alltför klämmigt tempo. Halvvägs genom programmet fick vi nog och och gav oss ut på stekhet gatumarknaden i stället.

Och som vi har gått, promenerat och strosat!! Kanske inte så mycket längre än på andra platser men här mötte vi värmen och då blev det en smula svettigare. Finanskvarteren med pampiga hus i europeisk stil, stadsdelen San Telmo fyllt av musikbarer och antikvitetsgallerior, välordnade och lummiga Recoleta med museer och ambassader och så arbetarstadsdelen La Boca med den blågula fotbollsstadion för fotbollslaget Boca Juniors, som bildades av italienska invandrare för drygt hundra år sedan.

De hade svårt att enas om färgerna på dräkterna så man beslutade att det första fartyget som anlände till hamnen i Boca nästa dag skulle bestämma färgvalet. Det blev det svenska lastfartygen Drottning Sophia som gick på trad mellan Köpenhamn och Buenos Aires. Idag är Boca kvarteren närmast stadion en något turistig plats med mysigt färgglada hus och med dansande tangopar utanför var och varann restaurang.

En rejäl djupdykning i sydamerikansk konst blev det också, känns som att vi får väldigt lite av detta till Sverige. Vilken brist! Färgrikt, provokativt, politiskt, mänskligt, lekfullt.

En verkligt intensiv vecka med mängder av upplevelser, dagarna har rusat förbi i en väldig fart, veckan inleddes och ser ut att avslutas med tunga åskväder, tur det så vi hinner samla ihop våra tankar innan vi ger oss iväg mot Iguazo och dunder av ett helt annat slag.

Visst känns det långt, vårt avlånga och just nu avlägsna land Sverige? Cirka 150 mil långt är det från norr till söder. En snabb blick på kartan kan ge uppfattningen att det är ungefär lika långt som Chile, men som många gånger tidigare är kartor väldigt förvirrande. Chile är tre gånger så långt som vårt kära Svea rike. Liksom hemma skiljer sig naturen mycket i de olika landsändarna. Chiles norra del är varm, torr och karg med bl a Attacamaöknen (som man kan göra häftiga vandringar i), de centrala delarna präglas av mycket vinodlingar, i söder öppnar sig ett ymnigt landskap med sjöar och fjordar.

Efter besöken i storstäderna Valparaiso och Santiago, i mellersta Chile, begav vi oss söderut till det legendariska Patagonien. För att där mötas av ett landskap som kändes alldeles hemtamt. Böljande gröna ängar, björkar och trähus. Nåja, ganska hemtamt i alla fall. Vi utgick från Puerto Montt, i folkmun kallat Muerto Montt, för att det är så dödligt tråkigt och någon gnutta sanning ligger i det öknamnet. En grå hamnstad som nog önskar det hade funnits en stadsarkitekt värd sitt namn. Gamla trähus som hoppas på en ny jordbävning för att återuppbyggas i ny form blandas med jättekolosser i form av köpcenter och dylikt. Men allt har sin charm och vi inser att det som byggts här nere har 1800-talets tyska invandrare satt mycket prägel på, även matkulturen, men inte mycket sägs om ursprungsbefolkningen. Och vad som berättades för oss är i princip att den ursprungsbefolkning som fanns har utrotats när det upptäcktes hur rikt dom levde på fiske och jordbruk, behöver luska mer i detta, hmmm?

Något annat som präglat landet är de återkommande jordbävningarna. De är lite svåra att greppa för oss björkris men efter hand sjunker det in. Här har hela samhällen raserats många gånger. 1960 hade de världens svåraste jordbävning med 9,5 på Richterskalan och så sent som 2010 var det ytterligare en svår jordbävning. Inte så konstigt att här inte finns så många byggnader från 16-1700-talet!

Patagonien sträcker sig över både Chile och Argentina. På Chile-sidan utgörs det av en kust full av fjordar som på kartan påminner mycket om Norge. Vi tar en tur ut på den stora ön Chiloé och pruttar iväg i en liten minibuss tillsammans med ett tiotal pratglada sydamerikanska turister. Det blir en intensiv dag, i och ur bussen, med till exempel; många besök i de speciella små träkyrkorna som finns här (arkitekturvänner, please googla för fina bilder), ett båttur på fjorden utanför staden Castro med magellanska pingviner, svarthalsade svanar och de typiska trähusen byggda på pålar i vattnet, en obeskrivligt naiv mytologisk naturstigsvandring, den absolut fulaste torgjulgranen hittills, lantarbetarlunch i en militärtältsformad, enkel träbyggnad mitt ute på vischan och många besök i små ”artesanal” butiker med lokalt hantverk av skiftande kvalitet. I Castro finner vi den fulaste kyrkan som vi någonsin sett, kanske något för Färjestadsfans, i gult och lila. Men fulheten gällde bara utsidan, på insidan är det en otroligt vacker träkyrka, enligt vår busskompis sammanfogad helt utan synliga spikar och det är väl insidan som räknas?!

Kanske är det finast i Dalcahue, en liten ort med många fiskebåtar längs hamnkajen, med en snygg, modern, träfjällsklädd saluhall och mänga små välskötta hus. Här hittar vi en kombinerad hantverksbutik och café som vi verkligen gillar, gör några inköp och beställer kaffe. Vi går en trappa upp, väljer ett bord med utsikt och då händer plötsligt det vi väntat länge på. Servitrisen kommer fram med menyn och vi lyckas inte få den stapplande spanskan att räcka till för att förklara att vi redan beställt en trappa ned. Då upphäver en stilig chilenska vid bordet intill sin röst och säger på klingande svenska ”kan jag hjälpa till med något”? Det visar sig att hon tillbringat 8 år i Sverige, pluggat på universitetet i Stockholm, bott i studentbostad i Bergshamra och sedan i Nyköpingstrakten. Nu är hon sedan länge tillbaka i Chile men svenskan har hon inte glömt.

Nu lämnar vi ett trevligt Chile och Sydamerikas västkust för att via Bariloche ta oss in i Argentina för nya äventyr och erfarenheter.

Vaknar av det dova mullret från den vaknande staden, skjuter upp dörren till den smala balkongen, kliver ut i den friska morgonluften och möts av den uppstigande solen. Med Santiagos gator 18 våningar under oss beger vi oss ut på frukostjakt. Än har inte kaféerna öppnat, så vi försöker förstå det invecklade systemet för att köpa mackor och kaffe på ett litet kaffehak. Först betala, nej först beställa, få ett kvitto, sen betala och få ett nytt kvitto, för att åter gå till disken och till slut få det vi ville, fast det var slut så det blev någon mystisk massa mellan två ljusa brödskivor (gissa om vi längtar efter bröd med en gnutta mörker!!), men kaffet var helt ok.

Sätter oss på en bänk under de höga, lummiga träden på Plaza de Armas, äter frukost och tittar på människor. En spaning är för övrigt att i Sydamerika heter stortorget Placa de Armas (vapentorget). Vad det säger om kontinentens historia kan man fundera över, men påfallande ofta är torgen befolkade och trivsamma. Här är dom allihop, dom som sovit på en bänk, turisterna, de välklädda kontorsmänniskorna som olika fort tar sig fram över torget. Även kvinnan i kort prickig kjol som förtvivlat ringer, spanar, söker efter någon, en dejt klockan 8 på morgonen, nytt jobb, gamla vänner? Två timmar senare när vi passerar samma ställe går hon fortfarande runt och pratar i telefonen. Kanske skulle hon börja på något ‘Kaffe med ben’ ställe idag? Spänningen tätnar, värmen ökar, vi hakar på Franco för en guidad walking tour runt i staden.

Det är Franco som berättar om ‘kaffe med ben’ och först tror vi att han skojar. Historien bygger på att i Chile fanns bara snabbkaffe, hur då locka gäster till kaféerna?
Jo ställ ut höga småbord utanför och anställ långbenta servitriser som serverar. Sen har idéen vidareutvecklats till lokaler med mörka skyltfönster inne i galleriorna där väldigt lättklädda damer serverar kaffe, där vi tittade in var dom iklädda minimala tomtedräkter, precis så att man inte såg russinen på lussebullarna. Se där ett sätt att marknadsföra kaffe i ett land som hellre dricker vin! Och ja – det finnas motsvarande med manliga servitörer- vad heter då dessa ställen? Kaffe med 3 ben! (Ingen succé enligt Franco – för dåligt namn..)

Men vår guide Franco är full av entusiasm och massor av kunskap även om Chiles kända nobelprisbelönta poeter Neruda (se tidigare bloggpost) och Gabriela Mistral. Hon stred stred för övrigt för kvinnlig rösträtt i Chile, som kom sent. Han visar oss även platsen för kuppen 11 september 1973 då militären besköt presidentpalatset, Allende avsattes och Pinochet tog över. Tänk att han fick sitta kvar ända till 1990! När vi vandrar hem över Placa de Armas långt senare är torget fyllt av människor, tända lyktor och affischer med namn på saknade barn eller vuxna släktingar.

Det har varit en lång dag och vi har så mycket att berätta från Santiago. Här får man böter om man cyklar utan hjälm. Här bär man oftare sitt spädbarn i famnen än drar det i vagn. Här finns massor av studenter och ett härligt, livligt område fullt av barer, teatrar och restauranger som kallas Bellavista i studenternas hoods. Här blommar kärleken och ingen drar sig för att hångla passionerat på gräset under stadsparkens lummiga träd (inte vi heller), i tunnelbanan, på trottoaren. Här är bokmomsen så hög att ett normalt bokpris är 40 USD; ”i ett land med låg läskunnighet, muttrar guiden Franco”. Här odlas mycket vin, det är billigt och ofta riktigt bra. Här talas inte mycket engelska, men det finns ett stort, öppet och kreativt kulturhus fullt av dans, grafitti, musik och konst. Här gick den södra gränsen för Inkariket och ursprungsbefolkningen mapuchernas territorium började. Franco berättar om hur mapucherna lurade spanjorerna flera gånger vid kolonialtidens början, men sedan är mönstret tyvärr detsamma som på så många andra platser.

Vi avslutar kvällen på en mysig restaurang uppe i Bella vista. (Peumayen heter den om ni har vägarna förbi) Där åt vi en fantastisk avsmakningsmeny med rätter inspirerade av det Mapuchiska köket, minst 30 olika smårätter i en stillsam omgivning långt från storstadens intensiva folkliv. Troligen det bästa vi ätit på resan så här långt, huvuddelen av rätterna från havet i kombination med olika sorters potatis i svindlande fantasirika serveringar.
Santiago är en härligt levande stad, fylld med kärlek och värme, ett intensivt, men avslappnat folkliv. Kanske en något omskakande upplevelse var när vi klättrade upp i Historiska muséets klocktorn och ett mindre jordskalv höll på att få oss att rasa ner för spiraltrappan igen.

Hur många berg har vi klättrat uppför, ibland med hjälp av 50 meters bergbana, ständigt klättrande, hur långt är det till Paulo Nerudas hus, vi går tre kvarter till, måste vila lite, en öl på fiket där, ok, men sen ska vi hitta det, vi frågor flickan där, ok strax framme, borde det inte vara här, bara till nästa t.korsning, kolla vilka häftiga konstverk på väggen där borta, finns mer i nästa kvarter, tittar på det innan vi hittar Neruda, men jag vill se Nerudas hus, ok bara några bilder på grafittin. Men här kom vi ju upp med bergbanan igår, just det är ju här vi ska äta ikväll. Kanske där leta mer imorgon, har ju redan otroligt mycket fina hus, måste det vara just Nerudas??!

”Bedagad! Ååååå mamma, det är bara du som använder såna konstiga ord, stönade dottern Ewa för några år sedan” Faktum är att ”bedagade” är det perfekta ordet för en majoritet av byggnaderna i Valparaiso. Många ser fallfärdiga ut, inslagna i ‘korrigerad’ plåt i alla tänkbara pastell färger, ser faktiskt ut som dom kan blåsa omkull vilken sekund som helst, kanske är dom lyxiga inuti, är det månne UNESCOs fel, att man inte får byta fasaderna. Som vi redan skrivit är det så otroligt mycket färg på hus o grafitti, däremot har männikornas klädesdräkter övergått från Colombianskt intensiva färgkaskader, via Perus traditionsbundna färgrika kläder, till en nästa Stockholmstråkig gråskala. Är det månne så att ju längre vi kommer från ekvatorn, desto färglösar blir vi?

Dagarna går fort under våra promenader, trötta staplar vi hem till våran lya i dom ”sjaskiga” hamnkvarteren, tar den ytterst långsamma järnhissen i vår upprenoverade industrilokal till studion på takvåningen. Tar oss en återhämtare på altanen och reflekterar över att vi inte hör vad vi säger till varandra, kan vi ha drabbats av temporär par-dövhet, brukar det inte gå längre tid innan par slutar lyssna på varandra? Sakta förnimmer vi att hela fastigheten skakar, inte bara det, utan hela hamnkvarteret rör sig i takt med 246 st högtalare på kullen mittemot. House!!! Likt hundtratals E-type har synkats ihop till en jättelik beat, vräks oväsendet ner över oss. Vi söker på internet efter Anticimex eller handgranater, men vad kan stoppa denna pest? Polis anropas, men dom hör inte vad som sägs, eländet pågår timme efter timme, alla våra ledproblem blir sakta bättre och framåt 22 tiden lyckas Kling o Klang få stopp på eländet.
Silence is golden.

Neruda skrev t ex;

För att du ska höra mig blir mina ord ibland finare och liknar måsarnas spår i sanden.

Sedan dag ett har vi sett intressant gatukonst i Sydamerika. Hur kommer det sig? Finns det en acceptans för det konstnärliga uttrycket här, är det bara ett uttrycka för allmän anarki eller hänger det ihop med politik och frustration

Har ni hört talas om Nazcalinjerna? Det är urgamla figurer producerade av pre-inka folk i södra Peru som bara kan ses från himlen. Figurerna har ‘ritats’ genom att linjer krattats fram i bergsterrängen som är slät och täckt med grus. Forskarna har kommit fram till att det var människornas metod för att kommunicera med gudarna. Helt fascinerande! Kanske är det därför logiskt att Peru är det land vi hittills besökt som har minst målningar på fasader. Däremot har de enkla budskap på bergstopparna, målade stenar lagda i mönster som blir reklambudskap eller ”Jesus återvänder”.

Ett överflöd av gatukonst har vi däremot hittat både i brasilianska Paraty, i colombianska Cartagena och i chilenska Valparaiso. Här, i Valparaiso där vi befinner oss just nu, exploderar en hel stadsdel i färg och bild. Den heter ‘lyckliga kullen’ och dit söker sig en ström av människor för att se konsten och besöka många konsthantverksbutiker och restauranger. Här finns motiv av många olika slag, de som kommunicerar att huset innehåller en järnhandel eller restaurang eller de rent konstnärliga som också tolereras och finns kvar länge. Här finns också frustration och politik, kanske mer än vad vi två björkruskor riktigt förstår. Det vi ännu inte sett är religiösa budskap – inga moderna helgon på kyrkfasaden som pratar med gud!

q

‘Chile är det bästa landet i Sydamerika, sa vår taxichaufför i Santiago med stolthet, för att i nästa stund ösa galla över de chilenare som migrerat utomlands; de bara undanhåller skatter och skor sig’. I det här landet är många av de politiska konflikterna från 1970-talet fortfarande nedtystade och olösta och jag är övertygad om att många av de chilenare som flydde till Sverige på den tiden inte håller med vår taxikille. Har jag förstått det rätt så börjar medvetandet om orättvisorna växa även bland minoritetsfolkens unga. Kanske får lite av den frustrationen pysa ut via gatukonsten?

Om några veckor återvänder vi till Brasilien och jag har en bestämd känsla av att vi får anledning att återkomma till ämnet gatukonst då. Jag vet redan att de har en skara erkända konstnärer inom den här genren. Några av dem har målat en av Stockholms finaste gatukonstverk, på en husgavel. Vem vet vad konstnärsbröderna heter och var verket finns? Den som gissar rätt bjuder vi på en caiperihna på vår balkong när vi kommer hem (eller kanske inne i värmen).

För övrigt anser jag att Stockholm bör smyckas med mera Street art! Det finns många tråkiga miljöer som behöver piggas upp och göras intressantare. Nej, inte var som helst men på väl valda ställen. Vad tycker du?