Nu bloggar björkrisen från hemmaplan. Det finns så mycket här i Stockholm vi är sugna på att dela. Så mycket tankar och funderingar. Häromkvällen var det kulturnatt och öppet på ett hundratal ‘kulturinstitutioner’ långt in på småtimmarna.

Vi började vår vandring i stadens kultur med ett besök på Tessinska Palatset, en fantastisk byggnad med en liten, läcker och vanligtvis dold barockträdgård. Där bjöds även på sång och skådespel, vilket vi gissade oss till via tydliga munrörelser och händers rörelse över en gitarr i ett av palatsets fönster. Något ljud hördes näppeligen…..

Vi sökte oss sen mot ljudet av Bellmans toner från Musikvalvet Baggen, men här var ljud allt som bjöds, ty ner i valvet var ej längre möjligt att armbåga sig. I kvarteret strax intill kunde man ha besökt nya Judiska museet om det bara hade gått några veckor till, emedan detta nya museum öppnar först den 6 juni.
Så lunkade vi så småningom hemåt för att besöka det, aftonen till ära, efter lång renovering återöppnade Stadsmuseet. Men si tyvärr var kön så lång att vi inte ens såg museet, blott anade det i fjärran.
Kvällen avslutades med en konstrunda på Hornsgatspuckeln. På Grafiska sällskapet armbågade vi oss in bland alla hugade konstnärer som tillverkade egna tryck vid varje möjlig eller omöjlig arbetsyta. Och på galleriet strax intill såg vi 30 tolkningar av ett containerfartyg och 20 av en kubistisk stadsmiljö varvid vi slutligen kände att kulturnatten kan vara just rena natten.
I denna något mörka sinnesstämning lunkade vi hem över Maria kyrkogård diskuterandes vad kultur egentligen är. Är det finkultur eller populärkultur, är det konstkultur eller fotbollskultur, strömmingskultur eller hamburgarkultur, är det svensk kultur eller mångfaldskultur? Vad är inte kultur?

Något, enades vi slutligen om, är vår egen kultur och handlar om hur vi lever våra liv idag. Hur lever vi då våra liv? Styr vi över dem? Vad påverkas vi av? Är de små liven som vi vill ha dem? Om inte, kan vi förändra dem och dess kultur?

Vi har bestämt oss för att genomföra några små justeringar i vår björkriskultur. Från 1 maj inför vi på försök ett ‘tillfälligt avbrott’ i veckan. En kväll då det är skärmfritt och mobilfritt. I stället blir det läslampor och stearinljus, samtal och eftertanke, måleri, handarbete, högläsning, pussel och brädspel. Ni fattar!?

Tanken är att minska mediabruset, hjärnstressen från för många eller för få likes på Instagram och samhällsångesten från det ständiga flödet av negativa nyheter, ultrakonservativa valkampanjer världen över och klimathot jorden runt. Försöker vi fly undan och låtsas som att problemen inte finns? Nej, tanken är mera att vila och samla kraft. Vi tror att flera av er gör liknande – använd gärna kommentarsfältet nedan och berätta vad ni gör!

PS, ovanstående rader utgör inte kritik mot själva arrangemanget Kulturnatt i Stockholm, däremot undrar vi om dom måste vara så sent??

Det ligger en vänlig, oändligt vilsam tystnad över det blånande fjällandskapet. En tystnad som gör så gudomligt gott i själen, vi sitter bara stilla där på verandan och njuter. Nere i dalen ylar några hundar ibland, eller är det vargen? Skator tjattrar svagt i björkarna en bit bort och en skoter ryter dovt bortåt Kröket. Björnen snusar lite dovt i stolen bredvid, ännu inte riktigt vaken efter vinteridet. Snön ligger som ett tungt täcke av sorbet över landskapet och solen sjunker guldgul över fjälltopparna när klockan närmar sig 9 på kvällen. Tiden för solens nedgång häruppe i Härjedalen skiljer sig redan påtagligt från Stockholm.

Ja, nu är björkrisen on the road igen. Den här gången reser vi i Sverige och vi har saknat det här med bloggandet och fått många kommentarer från er läsare om att bloggen fattas er. Så nu tar vi ett omtag så får vi se vart det tar vägen.

Vi reser med bil och målet är Sveriges högst belägna kyrkby, Tännäs i Härjedalen. Eller om det bara är kyrkan som är högst belägen av kyrkor i landet…. Hit går inga järnvägsspår så bilen fick bli färdmedel trots känning av klimatångest. Lååång är vägen och möten med ren är mera regel än undantag, ändå är vi inte mer än halvvägs upp i vårt långa land. Här i Tännäs har familjen Vermcrantz haft andelsstuga i ‘århundraden’. Från stugans veranda är det ski in – ski out med längdskidor. Här hakar man på det stora Nordic Ski, Sveriges mest omfattande spårsystem som tråcklar sig vidare till Funäsdalen, Bruksvallarna och Ramundberget för den som orkar ge sig ut på en dryg 5 milare, eller vad det nu kan tänkas bli.

Vi bestämmer oss för att vara stationära i Tännäs, gynna den lokala ekonomin på alla sätt vi kan, t ex Härjebryggeri, vesseltur och våffelkonsumtion på högfjället. Kroppens alla muskler protesterar när vi drar på oss skidkläderna den andra dagen. Nu ska här tolkas efter bandvagn (vessla) och hasas fjälltopp runt i solgasset. Vi har tur med vädret. Just så där fantastiskt soligt och milt som vecka 16 kan vara ibland.

Vi klarar tolkandet i en lång rad med andra skidåkare trots bambikänsla i utförsbackarna då det ska plogbromsas av alla krafter. Men mest bär det uppåt. När vi passerat trädgränsen öppnar det upp och en fantastisk vy breder ut sig med skimrande vita toppar i ett pärlband vid horisonten. Utan draghjälp skidar vi vidare i vinterlandskapet. Belöningen efter 8 km uppe på fjället är våfflor med hjortronsylt i solen.

Här i Falkboet har fäbodstintan fullt upp med gammaldags våffeljärn och storkaffepanna med kokkaffe. ”Ni har väl inte bråttom – det kan ta en liten stund” säger hon med ett stort leende då vi beställer. När lugnet så småningom sänker sig och de flesta gästerna gett sig av på skidor eller skoter pratar jag med våffelmakerskan i köket. Det visar sig att hon är en Uppsalatjej som trotsat urbaniseringen. Efter att ha varit vinterbesökare i många år har hon flyttat från stad till landsbygd, bor i Funäsdalen och jobbar nu sin första säsong i våffelstugan. Jag ser framför mig hur hon suttit ensam och kurat i vinterns snöstormar – här är det verkligen långt till närmsta hus. Men nejdå, säger hon. Det har varit en bra säsong. Det har kommit folk i princip varenda dag då hon haft öppet ons-lör. Vinsten blir nog inte jättestor, men det går runt och kanske kan hon ta ut lite lön. Jag känner med ens att våfflorna och kaffet var värt vartenda öre.

Visst kan vi oxå känna längtan att fly storstaden för det oerhörda lugnet som infinner sig i våra kroppar när vi omges av dessa enorma bergstoppar, som med sina massiv ger både trygghet och skönhet. Å kunna fly från Stockholms pengahets och arbetsstress, valet är väl självklart!
Eller? Hur länge skulle det dröja innan lappsjukan kom krypande i våra kroppar, längtan efter stadens kulturliv, efter en riktig trevlig krog när man tröttnat på torkat renkött och nyfångad röding, efter en trevlig promenad genom sommarkvällsljumma söderkvarter när man tröttnat på att staka runt i panoramalandskap med utsikt över fjällvärlden.

Det är fantastiskt att ha möjligheten att komma hit och till andra delar av Sverige och världen, men tanken att lämna Stockholm känns väldigt fjärran. Så trots stress och press så blir vi nog staden trogna.