Ribbåten blir full med folk och väskor när vi lämnar Ilha Grande, så full att vi får order om att ta på flytvästarna. Färden går i svindlade fart. Värmen är redan bedövande och väl i land på fastlandet kånkar vi alla väskor till en liten minibuss som ska ta oss till vårt Airbnb-boende vid Ipanema. Hettan dallrar, solen bränner och vi trycker ihop oss i den något trånga bussen.

Trafiken är intensiv och det tar ungefär tre timmar in till Rio längs den gröna kusten (Costa Verde). Vi passerar fotbollslegenden Neymars hus i början av turen och når så småningom trafikkaoset i Rio. En efter en lämnar de andra passagerarna bussen vid busscentralen eller olika hotell, chauffören hittar smidigt med hjälp av resenärernas mobil gps:er. Så blir det vår tur och chauffören stannar i ett gathörn. ”Här är eran gata men jag åker inte upp där, säger han” med bestämd röst. Det gör inte heller nästa taxichaufför när vi frågar honom, så vi får lov att baxa upp de välfyllda ryggsäckarna för den evighets långa backen själva. Svetten forsar i den närmare 40 gradig värmen, som tar hjälp av solens intensiva strålar, som höjer temperaturen och våra hjärtslag till max. Ju längre vi går desto säkrare är vi att det är helt galet håll. Miljön blir allt tuffare, vi kommer allt längre in i ett Favela-liknande område, våra bleka anleten följs av allt fler intresserade blickar, takten på våra hjärtslag ökar, knäna blir allt svagare, svetten rinner i våra ögon, blicken blir lite stirrig och vi undrar om vi verkligen har hamnat rätt. Var är nummer 184, stiger eller sjunker numren, vilken sida är jämna, 96, var det inte 118 nyss??? Till slut stämmer gatnumret, det står 184 på muren invid en anspråkslös dörr. Vi ringer på porttelefonen och blir insläppta av en fjärran röst.

Några vindlande trappor till och vi når en oas där en mycket vänlig brasilianare tar emot oss. Vi har hamnat i en helt ljuvlig villa och före detta klubbmiljö. En serie terrasser, bedövande utsikt, designad inredning och så favelan strax ovanför. Det visar sig vara ett lyckokast – även om den där backen upp kommer att kännas onödigt lång att avverka varje gång de närmaste dagarna.

Det är rekordvarmt de här dagarna i Rio. Vi fixar det tack vare en supereffektiv AC på rummet och daglig siesta. På mornarna strosar vi längs Ipanema som ligger 10 minuters gångväg från vår oas. Vi tar båten över till den lilla staden Niteroi på andra sidan viken. Rios variant av Vaxholmsbåtar ger oss en härlig vy över staden och vi besöker också det läckra konstmuseet (MAC) ritat av legendariska arkitekten Oscar Niemeyer.

Vi kikar på delar av olympiska boulevarden med framtidsmuseet och långa läckra grafittimålningar. Utflykterna blir inte långa eller många, det är för varmt, på dagarna nära 40 och kvällarna sjunker det ner mot i bästa fall 30. Möjligen är vi lite blasé och trötta på värmen när boendets trevliga ägarpar Yves och Bruno frågar oss sista dagen om vi vill hänga med på en kvällstur till något som är garanterat turistfritt och en magisk upplevelse. Det blir höjdpunkten i Rio och en fantastisk avslutning på vår Sydamerikaresa. En av Rios cirka 40 sambaskolor har inofficiell repetitionsparad ikväll. Om en månad ska de delta i karnevalen och tävla med alla de andra sambaskolorna. Dom representerar sitt kvarter och är sammanhållande faktor och stolthet för alla i området.

Sagt och gjort, vi tar en Uber genom ett kaotiskt trafikkaos, till en förort, tillsammans med våra nya vänner. Tränger oss fram genom täta led av människor på gatan. Känns som att grannskapet gått man ur huse och nu sjunger, gastar, dricker, pratar i väntan på sina hjältar. Vi positionerar oss i ett gathörn bland andra ‘locales’. ”Officiellt skulle de börja klockan åtta, berättar Yves, men det skulle förvåna mig om de börjar då”. Strax efter nio stiger ljudvolymen väsentligt och den här sambaskolans egen karnevalslåt börjar dåna med ett grymt svängigt och slagverkstungt komp. Sångarna sätter igång och redan efter några strofer stämmer alla omkring oss in i sången. Trycket från sång, dans och dom taktfasta trummorna får hela kvarteret att gunga!

Sambaskolan är ett långt massivt led av dansande människor, kvinnor, män, unga och gamla, vackra, alldagliga, arbetar sig fram längs gatan. Inga tjusiga dräkter i dag – de dras på när det är dags för den riktiga karnevalen om en månad – men flera grupperingar i det långa ledet sticker ut med svarta, röda eller vita kläder. Vilket tryck! Vilken glädje! Vilken energi!
Ett par timmar senare när vi till slut inte längre kunnat stå emot, utan ryckts med i slutet av det flera hundra meter långa tåget, så är våra strupar torra av sjungande och våra magar tomma så här långt efter middagsdags. Vi är snabba som hungriga vargar in på en av kvarterskrogarna, där vi delar på en enkel, typisk brasiliansk måltid med friterade torskbollar, pastels med ost eller kött och en och annan öl. En av de vackra solist-dansarna från sambaskolan slår sig ned vid bordet intill. Vilken avslutning – en otrolig upplevelse i mycket trevligt sällskap.

I skrivande stund har vi nått Europa. Det är grått och snöblaskigt i Frankfurt. Känns overkligt att vi låg och solade på Ipanema igår morse. Den äventyrliga, och drygt två timmar långa, taxifärden till flygplatsen känns också avlägsen. Och ändå är det bara cirka 12 timmar sedan vår chaufför valde att köra i mötande trafiks tomma körfält för att ta oss framåt i det totala trafikkaoset. Kanske väntar oss snökaos hemma inom kort? Det ska ändå bli riktigt skönt att komma hem.