Snorkel och tända ljus

Imbelupen Ölen står på bräckligt bord, 66 centiliter ljuv, kall, porlande öl, som strax ska rensa våra torra saltbelagda strupar och kyla svettiga pannor. Under tiden är vår tolfte och mycket varma vecka (just nu 37 grader) snart till ända i Sydamerika. Vi har just tagit oss genom djungeln på en smal, brant stig över det mäktiga berget och mår så innerligt gott!
Borta är alla krämpor, ryggar, höfter, nackar är som nya, alvedon och ipren ligger övergivna tillsammans med magmediciner och andra tabletter långt ned i packningen.

All stress är som bortblåst, oro för jobb, familj och pension lämnade vi någonstans på gränsen mellan Colombia och Peru. Genom ständigt pågående samtal har alla ämnen från barndom, till politik, musik, djur, sydamerikanska träd, hundar, manlighet, peruansk mat, livsvisdom, rasism, telefonkiosker, rädsla, godissug, konst, rättvisa, träning, släktingar och mycket, mycket mer bearbetats. Nu har vi fått in en kall Itaipava och vi tar ett djupt andetag och riktigt känner ifrån tårna hur gott vi mår.

Vi befinner oss på Ilha Grande och eftersom resan närmar sig sitt slut så försöker vi sammanfatta alla tankar och känslor som vi har när vi tänker tillbaka på vår resa, trots att det nog krävs lite mer distans för en sådan övning. Nyss låg vi på en nästan tom strand, havet var turkosblått, små gula krabbor grävde ivrigt sina hål i sanden, enstaka vandrare kom svettiga från djungelstigar och med en duns föll tre mangofrukter ned i sanden bredvid oss. De var ljuvligt söta och ganska trådiga. (På tal om dunsar så är det svårt att släppa gamen i Pantanal som dunsade ner från en gren för att han glömde att flyga när han släppte fotfästet)

I trädens grenklykor intill oss sitter orkidéer, sådana man känner igen från fönsterbrädan hemma. Det är bara att ‘knyta fast’ dem där så rotar de sig och lever vidare. Vi ser massor av dem – bara en av små oväntade lärdomar. En annan är hur fantastiskt vackra, mångfärgade och rikliga mängder av fisk och vattenväxter det finns att se med cyklop på näsan i vattnen runt denna paradisö. Hur det känns att vada hem i totalt mörker mot pousadan i tropiskt skyfall och hur magiskt det är att sitta på en enkel strandrestaurang med tända ljus under ett stort grönt träd när det sammetssvarta mörkret faller.

Resan har, som ni kära följare nog förstått, varit underbar och innehållit fantastiskt mycket upplevelser. Men den har även varit en läkeprocess som två något sargade och slitna björkrissjälar så väl behövde. Det har så klart varit strapatser och äventyr, en del tuffa stunder. Vi har ”tvingats” att leva nära varandra i stort sett dygnet runt och därför lärt känna en och annan sämre sida hos den andre, men framför allt mängder av nya goda sidor!

Vi får se hur länge det dröjer innan vi ger oss ut på äventyr på nytt. Men först några dagar i Rio…