Imbelupen Ölen står på bräckligt bord, 66 centiliter ljuv, kall, porlande öl, som strax ska rensa våra torra saltbelagda strupar och kyla svettiga pannor. Under tiden är vår tolfte och mycket varma vecka (just nu 37 grader) snart till ända i Sydamerika. Vi har just tagit oss genom djungeln på en smal, brant stig över det mäktiga berget och mår så innerligt gott!
Borta är alla krämpor, ryggar, höfter, nackar är som nya, alvedon och ipren ligger övergivna tillsammans med magmediciner och andra tabletter långt ned i packningen.

All stress är som bortblåst, oro för jobb, familj och pension lämnade vi någonstans på gränsen mellan Colombia och Peru. Genom ständigt pågående samtal har alla ämnen från barndom, till politik, musik, djur, sydamerikanska träd, hundar, manlighet, peruansk mat, livsvisdom, rasism, telefonkiosker, rädsla, godissug, konst, rättvisa, träning, släktingar och mycket, mycket mer bearbetats. Nu har vi fått in en kall Itaipava och vi tar ett djupt andetag och riktigt känner ifrån tårna hur gott vi mår.

Vi befinner oss på Ilha Grande och eftersom resan närmar sig sitt slut så försöker vi sammanfatta alla tankar och känslor som vi har när vi tänker tillbaka på vår resa, trots att det nog krävs lite mer distans för en sådan övning. Nyss låg vi på en nästan tom strand, havet var turkosblått, små gula krabbor grävde ivrigt sina hål i sanden, enstaka vandrare kom svettiga från djungelstigar och med en duns föll tre mangofrukter ned i sanden bredvid oss. De var ljuvligt söta och ganska trådiga. (På tal om dunsar så är det svårt att släppa gamen i Pantanal som dunsade ner från en gren för att han glömde att flyga när han släppte fotfästet)

I trädens grenklykor intill oss sitter orkidéer, sådana man känner igen från fönsterbrädan hemma. Det är bara att ‘knyta fast’ dem där så rotar de sig och lever vidare. Vi ser massor av dem – bara en av små oväntade lärdomar. En annan är hur fantastiskt vackra, mångfärgade och rikliga mängder av fisk och vattenväxter det finns att se med cyklop på näsan i vattnen runt denna paradisö. Hur det känns att vada hem i totalt mörker mot pousadan i tropiskt skyfall och hur magiskt det är att sitta på en enkel strandrestaurang med tända ljus under ett stort grönt träd när det sammetssvarta mörkret faller.

Resan har, som ni kära följare nog förstått, varit underbar och innehållit fantastiskt mycket upplevelser. Men den har även varit en läkeprocess som två något sargade och slitna björkrissjälar så väl behövde. Det har så klart varit strapatser och äventyr, en del tuffa stunder. Vi har ”tvingats” att leva nära varandra i stort sett dygnet runt och därför lärt känna en och annan sämre sida hos den andre, men framför allt mängder av nya goda sidor!

Vi får se hur länge det dröjer innan vi ger oss ut på äventyr på nytt. Men först några dagar i Rio…

Hemma i Sverige har det nu i flera år pratats om behovet av fler poliser och hårdare tag mot kriminella. Här i Brasilien har man kommit långt på den vägen. Nu bor vi i den historiska stadsdelen Pelorinho i Salvador och här står det militärpoliser med skottsäkravästar i vart och vartannat gathörn. De pratar ofta vänligt med människor men de är beväpnade.

När vi hälsade på hos Christines släktingar i området runt Sao Paulo så bor dom alla i någon form av ”Gated Communites”, alltså bostadsområden som är omgärdade av murar med vakter och bevakade grindar som måste passeras för att komma in i tryggheten. Längs badstränderna i gulliga semesterorten Praia do Forte, var delar av området avstängda på samma sätt, för att ge semesterbyar och hotell extra trygghet. Å visst, vi hör att dom boende som lever så här upplever stor trygghet och säger sig inte behöva låsa sina dörrar. Vi hör också att de fastigheter man bygger så blir mera värda och lättare att sälja. Och vi hör deras varningar till oss Gringos, i bästa välmening, för att röra oss i städer som Sao Paulo, Salvador och Rio de Janeiro. Vi vet också att liknande ‘lösningar’ finns i andra delar i världen, i delar av USA och även i delar av Sydeuropa. Ändå har vi i tre månader rest runt i Sydamerika utan incidenter, trots att vi promenerat runt i dom Sydamerikanska metropolerna, visserligen mycket sällan efter kl 22 på kvällen och inte i dom värsta områdena.

Så visst blir vår första reaktion att det är skönt med dessa poliser väl synliga. Och vi är inte dumma, vi förstår att problemet finns både här och hemma, men hur stort är det faktiskt och vad göra? Vill vi ha en ‘sydamerikanska lösning’ även i Sverige? Ska vår rädsla för varandra leda till att vi lever i uppdelade samhällen, ska vissa politiska grupper kunna skrämma oss till att inte våga gå på våra egna gator, utan att dom är övervakade, finns det ingen annan väg att gå?!

Ingen lätt fråga att svara på, men vi tror nog båda att det finns andra åtgärder som är minst lika viktiga. Vår uppfattning är att det krävs fler tidiga insatser för att få barn på rätt väg långt innan de blivit vuxna och våldsamma. En pusselbit kanske finns här i Brasilien trots allt, så sent som igår kväll gästades vår uteservering i gränden av en grupp unga musiker 7-9 år gamla. Inspirerade av afrobrasilianska slagverksgruppen Olodums framgångar – som vuxit till mycket mer än ett framgångsrikt band och som i dag jobbar med sociala aktiviteter för ‘fattiga barn’ (sök på Youtube eller Spotify om du missat dem!) – hade dom återvunnit diverse gamla plasthinkar och vattendunkar, som dom använde i sin egen lilla slagverksorkester. Resultat var inte strålande, men spelglädjen sprudlade och smittande.

Vi ser också mängder av ungdomar som samlas i grupper på gator och torg för att träna och visa upp sig i Capoeira, som är en dansant kampsport utan fysiska slag eller sparkar eller en afrobrasiliansk dans från slaveriets tid fylld av kärleksfulla utmaningar eller en livsfilosofi om mänsklig närhet eller bara ett skönt sätt att köra skiten ur sin kropp. En av dem som tränade var finlandssvenska Aino som är fem veckor i Salvador för att utöva sporten, eller ‘filosofin som hon älskar’.

Vad vi tänker är, väldigt kortfattat och väldigt generaliserande, att ur glädjen i musik, dans och idrott så kan vi få människor att känna en större kärlek och respekt för varandra, lära sig att umgås utan våld och lära sig att umgås oavsett kön, hudfärg, samhällsklass eller läggning.
Bara att plussa på massor av tid för detta på skolans och förskolans schema. Och glöm inte Kulturskolan som behöver fortsatt mycket resurser för sånt här! För enkelt? Hur vet vi det? Hur bra har den svenska skolan blivit efter alla utredningar och nya betygssystem dom senaste 40 åren? Nej inför glädje och närhet i våra skolor och i vårt samhälle och stoppa alla murbyggare!!

Ta det lugnt, softa på stranden, bada lääänge, strosa låååångsamt, försöka lära oss brassarnas konst att sitta och mysa i vattnet i timmatal.
Vi gör ett rejält försök att smälta intryck från resans hittills 11 veckor och vi känner hur våra hårddiskar mår bra av en ‘avkylning’ i den 30 gradig värmen i det här turistparadiset. För nu har vi semester på brasilianskt vis och det är lite av en utmaning för oss hyperaktiva svenskar. Men det är bara att vi ser och lär av omgivningen för här verkar inte finnas en europé så långt ögat når. Vi är de enda gringosarna och det märks.

Vi är i en liten semesterort som många brasilianska vänner och familjemedlemmar varmt rekommenderat, Praia do forte, strax norr om storstaden Salvador. Här skapades på 1970-talet en semesterby av en liten fiskeby och en stor sockerrörsfazenda. Miljön är idealisk, palmkantade vita stränder, korallblått hav, småsjöar och orörda regnskogsområden i närheten. Byns kärna är ett generöst, småskaligt, tryggt och bilfritt gångstråk med massor av små butiker och restauranger. Tanken går till semester på Kanarieholmarna. Här strosar semesterfirarna makligt fram, ofta familjer i flera generationer. Gamla farfar kan få skjuts i den 4-sitsiga cykeltaxin och trötta småbarn bärs i famnen.

Får vi gnälla lite så är det alltför många restauranger som heter pizzeria och alltför få butiker med genuint hantverk från trakten. Butiker med azulejos (kakelplattor) innehåller inte det vackra, portugisiskinspirerade kakel som vi sett spår av i Salvador utan mest glansiga fototryck på söta barn.

Kul och positivt är däremot att; här får vi äntligen mera kryddstark mat, här är blandningen av hudfärger mycket större och vi kan känna att Brasilien verkligen har över 50 procent svarta medborgare. Hörs ett kraftigt koskälleslammer så kommer gänget med småkillar som klätt ut sig till ‘caretas’ och skräms – en tradition från slaveriets dagar.

Vi anpassar oss långsamt men håller fast vid tanken om att solen är snällast mot vit hud på morgonen och går till stranden direkt efter frukost. Brasilianarna har en annan taktik, dom har full koll på tidvattnet! Så vissa morgnar är det helt tomt på stranden, då det är lågvatten och sen när tidvattnet kommer, kryllar stränderna oxå av badsugna brassar! Vi sätter oss inte mitt i trängseln bland alla parasoller utan går en bit iväg där stora palmer och andra träd skapar naturlig skugga – inte direkt under kokospalmer dock – vem vet när nötterna behagar falla ned som en annan missil. Snart märker vi att fler har samma taktik som vi och vår lilla oas fylls av fler skuggfigurer.

Igår kväll fick vi av en lycklig händelse se Capoeira på stans gågata när byns lokalföreningen hade uppvisning och vi fick vår första inblick i sporten som är blandning av kamp, dans och akrobatik. Små och stora, flickor och pojkar virvlade akrobatiskt runt till ledarnas rytmiska ackompanjemang på bland annat instrumentet berimbau.

Just för tillfället är vi inte så mycket för just träning, utan vi glider långsamt runt i den tropiska värmen och registrerar små detaljer som skillnader mellan folk och människor av alla de slag. När vi blir törstiga tar vi något att dricka, när vi blir hungriga tar vi lite mat, vi håller glassnivån hög i kroppen (trendigast är acai-glassen), när vi blir trötta går vi hem och sover, till AC:ns milda fläkt.

Vi har det gott, hemlängtan börjar sakta pyra i våra resetyngda sinnen, men två sköna veckor i detta magnifika land har vi kvar!

Vi vaknar långsamt till fåglarnas morgonkonsert, njuter av varje ton i denna ouvertyr från tusentals strupar. Först när dom stora blåsarna, Kajmaner och Howle apor kommer in med sina märkliga borduntoner blir det en verklig, men magisk kakafoni som får oss att stiga ur sängen för en ny dag i Pantanals regnskog.
Dagen fortsätter i samma ljuvliga ljudmiljö och det är inte förrän de plötsligt upphör att höras som vi också lägger märke till syrsornas stadiga spel.
Det är något som blivit helt fel i ljudlandskapet. Den lilla poolen i lodgen har plötsligt ockuperats av en fullständigt malplacerad familjefest á la brazil, bergsprängarn på högsta volym som festdeltagarna gör allt för att överrösta. Ölen flödar, barnen gråter, papegojor och Björnar flyr!

Vi tar vår tillflykt till kanoterna, åter möts vi av djungelns ljud när vi ljudlöst glider med strömmen längs floden. Vi hör vattnet strömma och föra med sig öar av vattenväxter, det ivriga tjattrandet från gröna papegojparakiter som alltid tycks flyga i par och de tunga vingslagen från en häger som lyfter från sin gren. Vi ser och hör de blixtsnabbt flaxande vingarna hos kungsfiskare, näbbknäppande tucaner, det diskreta plasket när en ormhalsad stork dyker efter en fisk och när vi under några nedhängande grenar ser något som rör sig, är det inte kapybarer denna gång. Det är uttrar som är på familjeutlykt under plask och stoj. Vi överraskar dem och de slinker snabbt undan i vattnet.
Någon sekunds tystnad innan den stora hannen sticker upp huvudet och väser ljudligt med blottade tänder att nu är vi för nära!! Och när vi är tillbaka på logden, dunsen från en gam som glömde att vifta med vingarna när han lämnade sin gren. Han är snabbt på fötterna och vinglar lite groggy in under lodgens trappa.

Bara något dygn senare är vi någon helt annanstans. Halvvakna tar vi oss igenom en natt av dundrande airkondition och trafikens ständigt mullrande bastoner, vaknar i Salvador när försäljarnas skränande röster förmedlar allt de har att sälja. Tar oss med tunga ögonlock till hotellfrukostens stenväggsekande ljudlåda, fylld av ivriga barn och domderande föräldrar.

Räddar oss undan till Centro Historico, en mjukt mullrande matta av människoröster möter när vi tar oss mellan kyrkor och konstgallerier. Uppför en lång brant backe kommer en kyrklig procession den möts av ivrigt trummande uppifrån. I nästa kvarter sitter en konstnär och spelar och sjunger finstämda visor, i väntan på att vi ska komma och titta på hans nymålade verk. En stund senare passeras vi av en repeterande karnevalsorkester, en s k afroblock en skön uppsättning av olika trummor och ett makalöst sväng. På vägen har dom samlat ihop mängder med människor som dras med av dom ljuva tonerna, likt Råttfångaren från Hameln.

När skymningen kommer tar vi oss ner till hamnkvarteren Barra. Här har ljudnivån från dom sorlande människorna ökat betydligt, trots mörkret hörs fortfarande plask och stoj från stränderna längs promenaden. Då hörs också det mjuka anslaget från spänstiga fingrar mot skinnet på ledartrumman, den följs av trumpinnarnas snabba virvlar och bastrummans dova toner. Den här gången är Trumpojkarna iklädda gruppens röda dressar och dom virvlar vidare i oanade melodier.
Vi tar oss in på en sidogata för en läskande caiperihna till sambatoner ledda av en kvinnlig vokalists och innan vi vet ordet av är uteserveringen ockuperad av dom röda gossarnas trumvirvlar som dundrande stämmer in i sambatonernas ljuva rytm. Vi är i Brasilien, tro det eller ej!!!

(Tyvärr vägrade sidan att ladda upp fler av våra inspelade ljudfiler, hur vi än klippte och komprimerade, men det är bara att komma hit och lyssna!!)

”Bättre än Amazonas”, sade det holländska globetrotterparet med eftertryck om Pantanal. Det är där vi är nu och vi har redan efter mindre än två dagar sett en fantastisk mängd fåglar och djur, t ex vackert blåa papegojor, skygga kajmaner, stornäbbade tucaner, hojtande apor, gigantiska storkar, simmande kapybarer (ser ut som en kombination av bäver och gris), pirayor, olika sorters hägrar, kungsfiskare och kollibrier. Och så moskiterna förstås…. som njuter av att provsmaka vår svettiga hud.

För att komma hit har vi rest västerut från Sao Paulo till Campo Grande i staten Mato Grosso do Sul. Därifrån med minibuss ytterligare cirka fyra timmar västerut tills vi hamnat nära gränserna till Bolivia och Paraguay. Här ligger Pantanal, ett delvis skyddat regnskogsområde som är enormt rikt på djur och växter.
Sista kilometrarna till Lodgen gick på makalöst dålig grusväg, som lämnats så avsiktligt för att hålla ner farten och antalet påkörda djur. Vid varje vattendrag längs vägen låg det små kajmaner och väntade på lämplig middagsbjudning.
Vi bor på en ekologisk djungellodge och här kan ni läsa mer om ni blir inspirerade www.ecotrips.com.br

Full fart på aktiviteter direkt, hann precis ställa in våra ryggsäckar i den lilla träkabinen som vi ska härbergeras i under tre nätter, (oerhört tunna väggar så snart har vi lärt oss en större dos tyska och brasilianska) innan vi tillsammans med en grupp holländare, brasilianare och vår guide Sandro befann oss i en aluminiumbåt ute på floden. Med Sandros hjälp fick vi syn på djur som döljer sig i den flödande grönskan, t ex iguanaödlor, helt ljusgröna fåglar som bara syns när de lämnar grönskan för att flyga och ormhalsad häger som dyker efter byte i vattnet och simmar som en orm.

Långsamt sänkte sig mörkret över oss övergick i en fantastisk solnedgång. När vi kom tillbaka till vår djungellodge var det kolmörkt med den mest fantastiska stjärnhimmel.

Tidigt på morgonen idag är vi åter i båten för en tur åt andra hållet på floden, mängder av djur i morgonsolens mjuka sken. Nytt för dagen var bl a kapybarerna som vi mötte redan på väg till frukost och sen flera gånger under båtturen, dom är som små flodhästar och enligt vår guide världens största gnagare!

Vi såg även Pantanals symboldjur och största fågeln Jabirustork och när vi tröttnat på alla djur, så kastade vi oss i floden med några färgglada flytetyg och lät oss dras med strömmen tillbaka. Vi klarade oss från pirayornas bett – de är bara intresserade om man blöder….. Only the dead fish follow the stream, som sweet Louise sjunger,,,,,

#pantanaljunglelodge #sharingwiththenature

Brasilien är stort, 8 700 000 kvadratkilometer.
Här bor 200 miljoner människor.
I Sao Paulo, där vi är just nu lever nästan 20 miljoner människor.
Dom vi besökt har i snitt haft 2 hundar och tre katter.
Vi har fått cirka 100 mosquitostick på 5 dagar.
Vi äter och dricker cirka tre kulor glass, 2 öl, mängder med frukt, ett glas vin och 3 liter vatten per dag.
Dagstemperaturen pendlar mellan 30-35 grader, regnet öser ner jättemycket ett par timmar varje dag eller ibland lite mer eller mindre.
Med andra ord, Brasilien är nästan så stort som Europa eller USA, vi möter många människor, vi och djuren har det bra, fryser sällan, möjligen blir vi blöta, men det torkar snabbt. Vi kliar oss inte lika ofta som djuren, men det händer.

I Sao Paulo bodde min (Christines) mamma hela sin skoltid innan hon återvände till Sverige för universitetsstudier och blev kvar. Resten av hennes familj stannade i Brasilien och många av dem bor här än. Vi tänker med respekt på människor som vågar bryta upp från det välbekanta och flytta till ett främmande land långt borta, antingen de gör det frivilligt eller för att de känner sig tvingade. Idag verkar det finnas en stor oro över tillståndet i landet. Det har pratats en hel del politik med dom vi råkat på i Brasilien. Åsikterna är starka och går ofta brett isär, från vänster till höger, från starkt negativt till starkt positivt. Kanske återkommer vi till politiken i en senare bloggpost om vi vågar ge oss in i detta känsliga område.

Med hjälp av kusin Bessie har vi fått en ordentlig duvning i biologi. Hon har tagit oss med till fina naturreservat i staten Sao Paulo där vi bekantat oss med otroligt imponerande jätteträd, t ex figueroan (rätt stavat?) som kan bli gott och väl över 50 meter hög (se bild). Vi har sett spår av jaguar, diskuterat vildsvinsproblematik, matat apor med mango och spanat efter orm i gamla termitstackar. Bessie har också vidgat vårt kunnande om tropiska frukter som är så magiskt läckra att vi gärna skulle ta med en jätteväska full med papaya, mango, stora avocado, maracuja (passionsfrukt), ananas, och banan (som finns i ett tjugotal olika sorter). Nu känner vi också till caju, litchi, graviola, minilime och acai – för att bara nämna några. Den senare gör man en makalöst god sorbet av, som blir mörkt lila och är väldigt läskande.

Trots Sao Paulos storlek och mängder med invånare, har vi tagit oss runt ganska lätt, ‘med lite hjälp av vänner’ promenerat pampiga Avenida Paulista, fått en vy över staden från Sampas eget ‘empire state building’ (nu Santander bank) och smidigt tagit oss mellan stadsdelar med tunnelbanan. Vi har fått ny, härlig dos av Street art i Beco de Batman som ligger i stadsdelen Vila Madalena, och ytterligare en dos konst på MASP. Alltså ännu mer inspiration, både av internationell och inhemsk konst (en liten del bara hemsk). Och inte minst så har Björn blivit utsatt för värvningsförsök att bli supporter till Sao Paulo FC, men hjärtat förblir grönvitt!