Sakta, sakta, tåget skakar och kränger med höga bergstoppar på båda sidor, intill spåret syns samma sorts enkla tegelbyggnader med plåttak av diverse standard eller lertegelbyggnader (Adobe) av mycket enkelt slag. Hundarna skäller till svar på tågets eviga tutande och barnen vinkar längtansfullt efter tåget, en man får stanna upp sin fårahjord som är på väg över spår. Många byggprojekt är på gång i dalen som vi färdas genom, känns som en bygd under snabb utveckling. Mellan byggprojekt och byggnader odlas det diverse, majs, potatis (båda finns i en otrolig mängd olika sorter och färger). Jordbrukarna går dubbelvikta med enkla handverktyg, hackor, spadar, barnen hänger med ute på åkrarna, dom minsta inlindade i färgrika tygstycken på sina mammors ryggar. Som överallt i Peru vimlar det av hundar som springer fritt. Vi ser också kor, lamadjur, får och hästar.
Inne i tåget går den stiligt uniformsklädda personalen runt med silverbrickor och serverar våran frukost. För några minuter sedan försökte vår manlige medpassagerare att nafsa den kvinnliga servitris på onämnbar kroppsdel – vi är i en annan del av världen, men idioter finns överallt.
Vår resa startade i Cusco på 3500 m höjd och vi tar oss utför till 3100 m innan vi åter stiger till 4319 m höjd, rekord för oss båda, innan vi är framme i Puno vid Titicacajön på 3800 m.
Första delen när vi åker utför rinner floden bredvid åt andra hållet, uppför, kanske självklart för er som var vakna i skolan, men att tågs påverkan på strömmens riktning kan vara så stark visste jag inte. När vi är som högst syns snöklädda bergstoppar genom rutan och vid resans mål väntar världens högst belägna sjö, Titicacasjön, känd bl a för sina flytande öar och för en strand med namnet Copacabana (ja faktiskt!).
När vi publicerar detta är tågresan avklarad och tyvärr levde den inte riktigt upp till våra högt ställda förväntningar. Kanske var vår första tågresa i Peru – den mellan Cusco och Machu Picchu – trevligast med sina takfönster, goda service, bra mat och trevliga samtal mellan medresenärer från när och fjärran. Vår 10 timmar långa resa mellan Cusco och Puno var skakig och lång, onödigt varm (ingen AC) och det eviga tutandet från loket blev i längden rätt tröttande – men ett måste eftersom spåren är helt utan stängsel och passerar genom mängder av små och stora samhällen. Ska bli skönt att komma fram till Puno och sedan få starta resan ned till lägre altituder – en något gnällig inställning kanske men våra risiga magar och känning av höjdsjuka gör sitt till.
Bjorkris blog 