Kanske är det just samtalen med människor som är det bästa och mest givande med resor. Som samtalet med de två amerikanska bröderna på tåget från Machu Picchu, arkitekturdiskussionen med Sonyas dotter från Sao Paulo, guiden Alvaros engagerades berättelser med mycket quechua-inslag, de trevande och artiga fraserna vi utbytte med fem taiwaneser eller samtalet med P häromdagen.

P lämnade Spanien för Sydamerika för ca tio år sedan då arbetslösheten var skyhög i Spanien och Portugal. Det var han inte ensam om. Med sin ingenjörsexamen i bagaget är hans framtidsutsikter goda för utbildningsnivån är generellt låg. P berättar att det blev en svår omställning. Han såg bara det negativa först, fattigdom, korruption, orättvisor. Alla Perus presidenter från senare år sitter i fängelse, bara en sådan sak, utbrister han. Men allteftersom tiden gick blev min bild mera nyanserad säger P. Nu har han familj, en affärsrörelse där bl a det lilla hotell vi bor på ingår. Han ser massor av behov i regionen, visar på Google Earth hur staden Arequipa breder ut sig okontrollerat upp emot vulkanen och påpekar att där finns ingen kontroll, inget vatten, ingen infrastruktur. Och samtidigt finns här många snuskigt rika som kör Lexus och BMW och som håller flera lyxiga shoppinggallerior lönsamma.

Trots detta är Arequipa den klart vackraste staden vi besökt i Peru. Det vill säga den har ett vackert historiskt centrum som utgör en mycket liten del av miljonstaden. Den vita staden kallas den efter de pampiga byggnaderna runt Placa de Armas, stadens centrala torg, och pampigast av dem alla är klostret med sina två torn. Här bodde också författaren Mario Vargas Llosa vars hem nu är ett litet museum. ”Ja han, allt här är ju döpt efter honom, muttrar P”.

Idag är sista dagen i Peru, vi tar en buss tidigt imorgon till Tacna, där vi tar oss vidare över gränsen till Arica i Chile.
Vad är våran bild av Peru? Ett vackert land med mycket berg, ett otroligt behagligt och hjälpsamt folk. Många frågor och tankar lever kvar. Det finns stora tillgångar av bland annat ädla metaller i landet, ändå lever en stor del av befolkning i svår fattigdom. Vägar, järnvägar, bostäder behöver rustas upp och byggas i mängder, stora åkerarealer odlas med hjälp av verktyg vi har på museer i Sverige. I Sverige finns en diskussion över att alla ska kunna åka med på skolresor. Här finns många som inte har möjlighet att gå i skola och knappast kan resa längre än benen bär dom. Vi ska vara tacksamma för den välfärd som byggts upp i Sverige, alla har nog inte samma möjligheter i Svedala, men långt mycket bättre är det.
Sista frågan får bli, varför kommer människor på idén att ta sitt pickopack, barn, djur och flytta upp på 3-4000 meters höjd. Kan grannar bli så störande, är det stressen i samhället, utsikten, närmare till jobbet, längre till svärmor, bättre tv kanaler, drömmen om himmelen, bara känslan av att vara högst upp, bara för det är så ballt eller för att dom helt enkelt inte hade något val?!

Allra sist den stora frågan vad gäller Peru, varför får man alltid en hel portion ris plus en hel portion pommes frites till varje måltid?

Sakta, sakta, tåget skakar och kränger med höga bergstoppar på båda sidor, intill spåret syns samma sorts enkla tegelbyggnader med plåttak av diverse standard eller lertegelbyggnader (Adobe) av mycket enkelt slag. Hundarna skäller till svar på tågets eviga tutande och barnen vinkar längtansfullt efter tåget, en man får stanna upp sin fårahjord som är på väg över spår. Många byggprojekt är på gång i dalen som vi färdas genom, känns som en bygd under snabb utveckling. Mellan byggprojekt och byggnader odlas det diverse, majs, potatis (båda finns i en otrolig mängd olika sorter och färger). Jordbrukarna går dubbelvikta med enkla handverktyg, hackor, spadar, barnen hänger med ute på åkrarna, dom minsta inlindade i färgrika tygstycken på sina mammors ryggar. Som överallt i Peru vimlar det av hundar som springer fritt. Vi ser också kor, lamadjur, får och hästar.
Inne i tåget går den stiligt uniformsklädda personalen runt med silverbrickor och serverar våran frukost. För några minuter sedan försökte vår manlige medpassagerare att nafsa den kvinnliga servitris på onämnbar kroppsdel – vi är i en annan del av världen, men idioter finns överallt.

Vår resa startade i Cusco på 3500 m höjd och vi tar oss utför till 3100 m innan vi åter stiger till 4319 m höjd, rekord för oss båda, innan vi är framme i Puno vid Titicacajön på 3800 m.
Första delen när vi åker utför rinner floden bredvid åt andra hållet, uppför, kanske självklart för er som var vakna i skolan, men att tågs påverkan på strömmens riktning kan vara så stark visste jag inte. När vi är som högst syns snöklädda bergstoppar genom rutan och vid resans mål väntar världens högst belägna sjö, Titicacasjön, känd bl a för sina flytande öar och för en strand med namnet Copacabana (ja faktiskt!).

När vi publicerar detta är tågresan avklarad och tyvärr levde den inte riktigt upp till våra högt ställda förväntningar. Kanske var vår första tågresa i Peru – den mellan Cusco och Machu Picchu – trevligast med sina takfönster, goda service, bra mat och trevliga samtal mellan medresenärer från när och fjärran. Vår 10 timmar långa resa mellan Cusco och Puno var skakig och lång, onödigt varm  (ingen AC) och det eviga tutandet från loket blev i längden rätt tröttande – men ett måste eftersom spåren är helt utan stängsel och passerar genom mängder av små och stora samhällen. Ska bli skönt att komma fram till Puno och sedan få starta resan ned till lägre altituder – en något gnällig inställning kanske men våra risiga magar och känning av höjdsjuka gör sitt till.

Det egentliga syftet med den här resan var att hitta till det Mörkaste Peru och finna spåren efter Paddington. Vår guide på Machu Picchu bekräftade att det finns björnar här, känns tryggt att vara omgiven av fränder. Men något mörker är svårt att hitta i det här landet, vi möts ständigt av soliga leenden, från tandlösa gummor och glada lika tandlösa barn. Alla vill verkligen hjälpa till, trots vissa språk komplikationer och kulturskillnader.

Solens tempel, kondorens tempel, Pacha mamas tempel. Inka-folkens gudar var många och när vi tillsammans med en ambitiös guide lär oss lite om Machu Picchu snurrar det till slut i skallen av all fakta som sprutar ur hans mun. Man behöver stanna till och bara försöka absorbera den här magiska platsen byggd på toppen av ett berg. Det är den enda av Inkafolkens platser som aldrig förstördes av de spanska conquistadorerna, helt enkelt för att de aldrig hittade den.

Hit kom Inkan (kungen) till sommar- och vintersolståndet för att hylla gudarna. Han fick springa inkaleden som alla andra, skillnaden var att han bars sista biten genom solporten och ner till Machu Picchu. Det finns två solportar, en för sommarsolståndet, en för vintersolståndet, båda skapade för heliga ceremonier. I templet fanns två gluggar där solen lyste rakt in under tre dagar, vid respektive period. Inkaleden används än i dag, framför allt av vandrande turister. Leden utgick från Cusco som var centralort i Inkariket. Här byggde varje Inka ett eget palats, man tror att det var 12 Inkas totalt. Den stensatta inkaleden var en kommunikationsled för både människor, varor och information.

De 800 andiner som bodde på den heliga platsen Machu Picchu arbetade med byggnation (de blev inte klara) , med odling på de många terrasserna, med matförvaring och hantverk. Idag besöks platsen av 7000 per dag i ett väloljat system som tycks ge den lilla staden Aguas Calientes vid bergets fot goda intäkter. Inkaleden finns fortfarande kvar från Ollantaytambo, den används både av turister och lokalbefolkning. Den tar fyra dagar med övernattning i tält, genom djungel och berg. Idag finns det tävlingar på leden och rekordet ligger på cirka 7 timmar. Vid gravfynd har man funnit att många av andinerna hade kraftig skador på knä- och fotleder, troligen på grund av mycket springande mellan Cusco och Inkatemplet.

Det finns mycket att fascineras av här, inte minst den avancerade murningstekniken (utan murbruk, med pusselteknik och fantastisk precision) och den genomtänkta vattenavrinningen (helt avgörande för att inte hela alltet ska rasa samman av det dagliga regnandet) Det går att skriva mycket om denna magiska plats – och även om Cusco som innehåller många lämningar av inkafolken – men det får nog räcka för nu.

När vi pustat ut efter besöket, som krävde en del av både ben och huvudknopp, gick vi och tog ett bad i de varma ”källorna”. Intressant prissättning på entrebiljetterna: estranjeros: 20 soles, peruaner: 10 soles och lokals: 5 soles. Kanske ett tips till svenska kommuner med risig ekonomi?

Allting blir tyst, andningen ansträngd, hjärtat slår tunga hårda slag, vi sjunker  in i ett enda stort lugn. Vi har förflyttat oss 3400 meter uppåt över en natt, till Monasterio San Pedros välordnade hotell i peruanska Cusco, där det också är barnhem för föräldralösa flickor som tas om hand av nunnor.

Känner hur den rofyllda miljö på klostret även influerar våra kroppar, samtidigt som den höga höjden verkar trycka ihop våra inre organ. Det är ett välgörande lugn efter det heta och hektiska Cartagena med runt 30 grader. Här är temperaturerna i både luften och i våra kroppar halverad – skööönt! Vi tar en promenad i den lilla staden (400 000 innevånare) möter traditionellt klädda indiankvinnor, livliga skolpojkar i uniform, vanligt folk i vinterjackor, backpackers i ulltröjor och kängor. Promenaden är påtagligt långsam – vi känner tydligt hur altituden påverkar vår ork. Åter igen möts vi av kontrasterna mellan olika folkslag, alla vackra, men här mer ”indianska”. Det känns också som att peruanerna är mer försynt vänliga jämfört med colombianernas raka, otroligt intensiva kommunikation.

Nybäddade sängar med rena, svala lakan i ett ”lyxrum” och till kvällen ett infernaliskt åskväder, tillsammans med en kopp coca te, förde oss in i resans skönaste sömn. Nu sitter vi i klosterträdgården och filosoferar över historiens gång, inkvistationens härjningar i Sydamerika och hur bra vi har det och haft det under lång tid i Sverige. Finns det länder som har haft längre tid utan krig och oro än Sverige?
Här i Cusco mötte Pizzaro och hans spanska conquistadorer på 1500-talet en imponerande inkastad som de till stora delar rev. Men spåren av inkastaden finns kvar på sina ställen, ofta i grunden till kyrkor och byggnader. Detta ska vi nu ge oss ut och utforska.

Fortsätt läsa ”In de pen dance day”

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter några dagars acklimatisering i Paraty är vi nu åter i Rio, på ett trist flygplatshotell vars fasad för tankarna tillbaks till gamla Sovjet och dess färglösa miljöer. Annars är det kanske just färgrikedomen och de stora kontrasterna vårt första, starka intryck av Brasilien. Definitivt är det grönare, makalöst grönt, tusentals nyanser av grönt, träd, berg, buskar. Inte bara grönt, det är fullt av färg, gula fåglar, orange papaya, blåa båtar, röda blommor och vita hus med gula konturer och kraftigt röda luckor. Hela paletten med starka, klara färger. För att i nästa stund hamna någon bit utanför stadskärnan och det är skjul och provisoriska hem i en skala från brun till grått. Man undrar över stabiliteten i dessa huskuber travade på varandra, allt högre i vinglande formationer så långt teglet räcker.

Försäljare kliver fram mot vårt bord och vill sälja några handgjorda armband och när vi vänligt men bestämt tackar nej, så skiner dom upp i ett överraskande obrigado och går vidare?! På samma sätt är det självklart att hälsa på dem man möter på gatan, i affären och absolut i hissen. Bon dia och ett brett leende. När Christine på sin flytande brasilianska frågar efter något helt självklart, så inser vi att dom inte förstår mycket av det hon sagt, men försöker ändå vänligt analysera vad hon ville säga. Ja, mycket vänliga och tålmodiga känns som en bra beskrivning av detta färgrika folk.
Nu väntar flyget mot Colombia, men redan längtar vi tillbaka hit. Om cirka 1,5 månad vänder vi åter för färg, folk, caipirinhas och möjligen lite mindre regn (när detta publiceras är vi incheckade på ett litet hostel i Cartagena).

Luften ligger som en fuktig matta över Paraty när vi ser hur ett kattliknande djur smidigt smyger fram mellan hibiskusarnas blommande grenar. Hon nosar sig fram på jakt efter mat, hennes blick flackar hungrigt över djungelgrönskan där pilsnabba kolibrier flyger mellan blommorna. Med ett kraftfullt mjauande väser hon fram, ge mig mat! Hon har precis lämnat sina 8 dagar gamla ungar i skokartongen i garderoben, mat får hon i sin skål av matte Sonya (i vars charmiga hem vi fått tak över huvudet) sen lägger hon sig lättjefullt på mattan och sträcker ut sig, stolt och mätt.
Ibland är livet gott!

Och livet är gott även för oss i det lite sömniga, regnskogsomslutna off-season Paraty. Den välbevarade stadskärnan från kolonialtiden (på UNESCOs världsarvslista) är supermysig att promenera runt i. Vår egen stenlagda hemmagata på Söder ligger ordentligt i lä när det gäller knölighet. Här gäller det att se sig noga för när man vinglar fram på rejält oregelbundna kullerstenar. Men detta hjälpte oss faktiskt att upptäcka ytterligare en intressant del av Brasiliens djurliv. I den fuktiga sanden mellan gatstenarna finns massor av små hål. Där bor pyttesmå krabbor som fajtas vilt med varandra, stolt hyttande med sin ena gigantiska klo. De kallas vinkarkrabbor. Vilket skådespel!

Till alla er läsare som jobbar med väghållning kan vi för övrigt tipsa om att det finns riktigt mycket att göra här i Brasilien. Färden hit med buss från Rio var inget annat än bussfjädringsmisshandel (om det nu är ett ord). Upp och ner för vindlande gröna berg, swischade vi i en krängande buss, vars enda antydande till broms var det kraschande o knirrande ljud som hördes när vi allt snabbare håller på att förpassa oss ut genom sidofönstren. Å luftgroparna på flyget hit var inget mot slukhålen i vägbanan. Det är spännande att resa, mycket återstår på våran tur, både upponeråhitådit!