Likt kalvarna innan dom släpps ut för vårens grönbete, buffar vi nu allt hårdare mot stalldörrarna. Allt mer frustrerade över dofter och ljus från det som sprider sin längtan på andra sidan. Vi har sett bilder, hört historier om vad som kan vänta oss i Sydamerika, hur kommer alla våra fantasier och drömmar stämma överens med verkligheten?
Vad tänker kalvarna om ljuset som sipprar in i springorna? Vad får dom att jublande rusa ut i dom gröna hagarna? Är det verkligheten eller är det bara dom stora förväntningarna på hur underbar världen är på andra sidan dörrarna, är det bara att få lämna gamla kätten, är allting bättre på andra sidan?
Är det att slippa det gamla eller upptäcka det nya som får dom att kesande hoppa runt i grön gräset.
Vad får oss människor att packa ner lite kläder å en tandborste i en ryggsäck, lämna trygghet och bekvämlighet för att besöka en okänd kontinent, är det längtan att komma bort, ut ur vår kätte, eller är det vår längtan efter Shangri la?
I alla tider, både goda och dåliga, har människan sökt nya vägar. Några är dom modigaste, som zebror i en flock, att ta sig först ner till vattenhålet. Medans dom sista, försiktigaste och mest långlivade, väntar till sist. Alla vill dock ta sig iväg kort eller långt, men i vårt blod finns en längtan efter det nya, för överlevande eller som för oss längtan efter upplevelse och erfarenhet.
Vare sig vi är dom första eller sista, kalvar eller kreatur, så på måndag öppnas gaten och vi kesar iväg mot Rio de Janeiro, för 3 månaders ”vandring” runt delar av den makalöst stora kontinenten.
Vi hoppas ni vill följa med oss på den här bloggen med kommentarer, frågor och svar.
Bjorkris blog 